TheDude88

Har du någonsin känt en smärta som hela tiden finns där inom dej så fort du lägger dej ner och sluter dina ögon så kommer smärtan fram? EN enda smärta som byggs på hela tiden av dom misstagen du gör och har gjort, den ångesten du har som hela tiden påminer dej om dina misstag och om ditt förflutna, du kan aldrig slappna av och bara njuta av stunden. Du måste hela tiden göra nåting för att undvika tankarna som sårar dej, känslorna som skiftas inom dej som fuckar dej och ditt sätt mer och mer ju tiden går. Du tänker inte nåt mer på vad du håller på med för du vet att smärtan aldrig kommer att sluta så varför ska man då tänka på det man gör?

Du dricker mer och mer, du skiter i dina vänner och din familj för du tror att dom inte kan hjälpa dej, du känner dej värdelös och inte alls värd det liv du har så varför bry sej? Du söker dej till dom kriminella för att glömma vem du är och vart du kommer ifrån ihopp om att glömma allt som har hänt, du fortsätter leva ditt kriminella liv tills en dag då du blir haffad. Du står där i rättegången med en tomt blick ner mot golvet när domaren slår klubban och säger " 2 år". Du sitter inne i 2 år på en sluten anstalt och börjar tänka "Hur kunde det bli såhär?"  du börjar leta efter svaret på frågan men allt du finner är död, smärta och mörker. En värld som du aldrig visste fanns förrens du kom in i den, dagarna går och du blir frisläppt men inser snart att ingen finns där väntades på dej.

Du tog förgivet att alla dina vänner och din familj skulle ha förlåtit dej men du fattar att allt du gjorde sårade dom mer än förrut, så vad har du kvar nu? All smärta och ångest som fanns där tidigare i ditt liv är kvar, din familj och dina vänner vill inte veta av dej längre, så vem har du kvar? Du tar kontakt med dom som du har förlorat men dom dissar dej ännu en gång, du inser snabbt att du har inget kvar att leva för. Alkoholen blir din vän när det smäller, drogerna dämpar din smärta och ångest för en kort stund. Du blir beroende och tror att du måste vara fly 24-7 för att klara av livet. Dödslängtan som tidigt kom in i ditt liv finns där bara när du inte är fly tillslut så sitter du där ensam i mörkret helt pank utan nån som bryr sej om dej med kniven bredvid dej men du vågar inte dra det sista strecket. Efter några dagars väntades på modet att kunna ta livet av sej så super du ner dej och drogar dej så du inte vet vem du är eller va du håller på med, modet är kommit och du greppar tag om kniven och drar det sista strecket över din hals, blodet rinner och ditt liv och lidande är avslutat. Du har funnit frid och svaret på din fråga men var det värt det?

Man har nångång under sin livstid hamnat i en sån där situation där en av sina polare frågar dej en sak och så börjar man undra "ska jag säga sanningen eller ljuga?" Alla har hamnat i en sån situation men varför gjorde man det valet som man gjorde? För om man säger sanningen så kanske sin polare blir sårad men samtidigt så är det väl snällare att säga sanningen än att ljuga för sin polare? Men om man väljer att ljuga så får man ett dåligt samvete men samtidigt så kanske sin polare blir glad? Så vilket val ska man göra? Ljuga eller säga sanningen? Såra sin polare med sanningen eller få ett dåligt samvete? Vilket val gör man?

Man tror att man väljer att säga sanningen tills man hamnar i en sån situation men tänk efter vill man verkligen såra sin polare? Det är ju trots allt en person som diggar dej för den personen som du är? Ska man va "taskig" då och säga sanningen som sårar personen? Visst ärlighet lönar sej i längden men ändå? Hur kul är det att såra sin polare? Att ljuga då för sin polare? Det är visseligen kanske bra med tanke på att din polare blir glad men samtidigt hur kul är det att ha detta på sitt samvete? Att gå runt och veta att man har ljugit för sin polare bara för att få se den personen glad? Även om personen har varit nere så är det inte okay att ljuga för personen bara för att personen ska vara glad, det handlar helt enkelt om etik som allt annat gör i slutändan.

Så vilket val ska man göra? Vilket val är det rätta och schyssta valet? Finns det nåt schysst val eller rätt val att göra i en sån här situation? Inte enligt mej eftersom båda sakerna har konsekvenser, visst alla val har konsekvenser men i en sån här situation så är båda sakerna lika dåliga som val. Så vilket val gör man då? Ett svårt val som man måste göra och som man få ta konsekvenserna av, egentligen är det som alla andra valen som man gör i livet men tänk riktigt noga på vilket val som du själv tycker är det bästa valet och gör det valet.

Nu utgår jag från att om man ska ljuga för sin polare är det för polares bästa inte för att jävlas eller nåting liknande

Peace

Alla har självförtroende var sej ifall den är låg eller hög så har man självförtroende men vad är egentligen självförtroende? Att man har förtroende på sej själv, att man är snygg eller att man har accepterat sej som människa? För om man har accepterar sej själv som person så kanske man har bättre självförtroende och tvärtom men om det är så varför har så många ungdomar i dagens samhälle dåligt självförtroende? Har dom inte accpeterat sej själva som person eller är det för att median har skapat den "perfekta" människan och fått oss att tro att man måste se ut på ett visst sätt för att vara snygg och ha en hög självkänsla?

Det kanske beror på median men samtidigt hur förklarar man då dom som har haft dåligt självförtroende men som har hög nu? Är det för att nån person har "lyft" upp dom eller för att dom har accepterat sej själva och sitt utseende? Om det är så varför är det då så många som inte kan accpetera sej själva? Man kan inte göra nåting åt sitt utseende trots plastikkirurgi som man kan ändra på sitt utseende så kommer självförtroendet inifrån inte utifrån. Visst man kan tycka att man är skitful men många tycker att man är snygg och vad beror det på? Kanske för att median har byggt upp den bilden att människor ska se ut på ett visst sätt för att bli accpeterad av sina medmänniskor eller är det för att våran generation har gått på detta förlänge så att det inte finns något återvändo?

Människor har tryckt ner sej själva så länge så att vi har fått sjukdomar som t.ex. anorexia och vi fortsätter att tro på att man måste se ut på ett visst sätt för att bli accepterad och få självförtroende så vi gör allt vi kan för att få det, det spelar ingen roll vad vi måste göra för att få självförtroende vi gör det. Median har misslett oss förlänge med den "perfekta människan" så att vi har gått för långt på denna väg så att vi har ingen återvändo. Vissa som har självförtroende kanske har för mycket av det för att dom tycker att dom som inte har det så kan dom som har det ha det för dom som inte har självförtroende men är det rätt eller fel? Dom tjocka personerna som trycks ner varje dag tack vare att man måste vara smal, ha stora bröst, snyggt arsle, ha muskler, vara lång m.m. (enligt media) vad gör vi med dom? Vi mobbar dom tills dom får nog och ändrar på sej, är det rätt eller fel? Vi stöttar ju på det sättet median med bilden av "den perfekta människan" och skiter totalt i att man är som man är . slut. Media utnyttjar ju bara folket mer och mer så vi spenderar mer pengar på att se bra ut och för att må bra istället för att lägga ner pengar på dom som behöver det?

Vårat samhälle är ett rent skämt och kommer alltid o vara det tills folket greppar tag om problem och löser dom. Kanske dags å stanna upp och tänka efter ett tag istället för att fortsätta stötta median med den "perfekta människan" för tro mej det finns ingen perfekt människa och det kommer aldrig att finnas nån. Vår generation är totalt körd med andra ord om vi inte ändrar på det.

Jag spottar ut det ännu en gång

Peace out!

Grafftiti är en sak som vi ser nästan överallt vare sej om vi är på stan eller utanför stan så ser man väggar fyllda med graffiti men är det en konst eller bara vandalism? Många anser att graffiti är vandalism och ibland så kan det vara så men varför graffar man för då? Graffiti artister skriver ju på väggar för en anledning men många väljer att inte se det utan dom ser bara vandalism. Graffare har alltid en anledning till varför dom skriver, det kan vara t.ex. att få sina känslor eller sprida sitt budskap som alla gör på ett eller annat sätt och staten försöker få bort graffitin som har blivit en växande trend bland många ungdomar.

Varför försöka få bort en sak som många ungdomar använder för att medla sitt budskap eller helt enkelt få ut sina känslor? Graffiti är olagligt men ni som inte gillar graffiti måste erkänna att det är oftast jävligt snyggt om det är sprayat med en spray can och inte med en sprit penna. Att skriva med en sprit penna blir nästan aldrig snyggt och det kan jag gå med på att det borde läggas ner om man inte lär sej att skriva graffiti som många gör men graffiti dit sprayat med spray can borde inte vara olagligt för det är så jävla snyggt och det krävs otroligt mycket talang för att kunna greppa en spray can och spraya dit det man vill skriva och det går inte att säga emot plus att många ungdomar använder det för att identifiera sej och utnyttjar sina talanger som dom har.

Lagen som säger att graffiti är vandalism och som försöker stoppa den på alla sätt som det går men lyckas inte kanske för att ju mer dom försöker desto fler personer söker sej till graffiti kulturen, kanske för att dom är intresserade av graffiti eller bara för att ta ut hatet mot staten på nåt annat sätt. Graffiti är en kultur som aldrig kommer kunna stoppas även hur mycket lagen och staten försöker så kommer graffiti kulturen leva vidare. Den har växt genom åren och kommer växa sålänge det finns ungdomar som greppar burken och sprayar dit sin tag.

Jag greppade min första spray can vid 12 års ålder och graffade dit min första tag, jag kommer fortfarande ihåg känslan av att få dit det första strecket och hur undebar känslan var. Efter min första graffning så fortsatte jag greppa spray burkar och spraya dit mina tags, många av mina polare följde med mej och graffade. Nu efter 6 års av graffiti skrivande så har man få se hur folk grupperas i en kultur och se hur flera vänskaper bildas, jag kommer fortfarande ihåg min mammas ord när jag berättade att jag började graffa "Jonas min son sålänge du trivs med det så är jag glad och snälla bli inte gripen av polisen bara" Fast hennes ögon sa en helt annan sak "Min son har blivit kriminell" Visst graffare kan ses som kriminella eftersom graffiti anses vara olagligt men tänk då på varför vi graffar och hur vi ser på graffiti. Det är upp till individen att bestämma ifall graffiti är en konst eller vandalism för mej så är det en växande konst som aldrig kommer att stoppas och kom ihåg dessa meningar:

Graffiti can´t be stopped
Graffiti is a freedom crime beutiful and revolutionary

TheDude greppar en spray burk och glider ännu en gång ut för att graffa jalla bye

Man vaknar upp på morgonen gör sina rutiner som man gör varenda dag men man tänker efter vad det är för dag idag, det är dagen som din polare tog livet av sej för 1 år sej. Smärtan, tankarna och sorgen kommer fram ännu en gång, man vet inte vad man ska göra, man har försökt förberedda sej på denna dag men man kan inte förberedda sej helt. Man kollar på gammla kort på sej och sin polare och undrar varför sin polare tog livet av sej? Var det för att smärtan blev för mycket eller för att man inte fanns där för sin polare? Tankarna sprider sej i ens huvud och man känner att man inte pallar med nåting just nu.

Man går till skolan ihopp om att få tankarna på nåt annat men allt som händer påminer en om sin polare, man får panik, man önskar att sin polare levde men ödet/Gud ville nåting annat. Man känner sej hjälplös och sina polare och lärare börjar undra vad det är med en för man brukar alltid vara den som ser positivt på saker och ting och är alltid glad. Sin lärare börjar fråga vad det är med dej men man sitter bara där med en tom blick ner mot golvet och är i sina egna tankar, läraren låter dej gå och man går till sina polare som försöker få dej att öppna dej men samma sak händer där. Man står där med en tom blick ut mot fönstret och börjar fråga sej själv "Fanns det nåting jag kunde göra? Varför tog han/hon livet av sej?" Dagen går långsamare, tiden rinner sakta ifrån dej och för första gången i sitt liv så önskar man att tiden gick snabbare för att man tror att tiden läker alla sår men sanningen är att tiden läker inga sår. Såren finns där inom dej för alltid, smärtan, ångesten och tankarna kommer aldrig att försvinna från dej.

Man går på stan för man vill inte gå hem för det finns för många minnen där från sin polare som tog livet av sej, tillslut så går man till den platsen där sin polare tog livet. Man står där och fäller några tårar för att sen kunna gå vidare men kroppen är förlamad av smärtan som sin polare lämnade efter sej så man kommer ingenstans. Det känns som om det finns en vägg bakom sej som hindrar dej från att vända dej om och gå därifrån, man står kvar där som en zombie och tänker på alla minnen man har med sin polare. Dödslängtan kommer och man funderar starkt på att följa sin polares fotspår in i döden för att man tror att ingen kan hjälpa dej så man håller sin käft stängd och försöker gå igenom detta själv men tillslut så dyker en person upp som skiljer sej från alla sina andra polare, personen som får dej att öppna sej och prata ut om det man känner. Personen blir sin ängel och man glömmer aldrig vad den personen har gjort för dej. Personen hjälper dej genom livet genom att stötta dej och ge dej råd, personen som lyfter upp dej när man har fallit, personen som kommer hem till dej när man vill gråta ut, personen som gör allt för att inte förlora dej.

Dödslängtan har försvunnit, smärtan känns lättare att bära på, ångesten har inte dykit upp på länge och man lever varje dag som om det vore sin sista dag, man inser att personen fick bort din dödslängtan och man kommer att alltid vara tacksam för det. Man inser att ta livet av sej är inte alltid den vägen som finns att gå, det finns alltid andra vägar att gå. Även om man är helt säker på att döden är den enda uvägen så finns det ändå flera vägar att gå för att kunna gå vidare i detta liv, det gäller bara att öppna sina ögon och se dom.

TheDude spit it out once again  

Jag kliver in i en värld fylld med smärta, droger, våld och lidande, vart jag än går så ser jag hur folk försöker ta sej ur sina missbruk och sitt lidande men som dras tillbaka, folk som har misstat nåting och försöker finna svar i alkohol och droger, folk som är på ett uppdrag att finna meningen om livet. Hittar dom svaren som dom söker? Hittar dom en bättre väg att gå igenom livet eller är det försent? Är dom fast i denna plågsamma värld eller finns det en väg ut? Har dom fastnat på botten och försvunnit utan en chans att ta sej tillbaka upp till ytan? Är dom förlorade för alltid i mörket eller finns det en chans för dom att finna ljuset igen?

Dom som har förlorat någoting i livet som söker svar på sina frågor i alkohol, droger och i kriminalitet , dom som vi ser på stan men som vi väljer att blunda för? Dom som är vilsna och försöker hitta en väg att gå, en väg som går ut ur denna plågsamma värld. Dom som fortfarande letar efter sin identitet och efter vem dom är, dom som har hamnat på fel väg i livet men som letar efter den rätta vägen genom livet, en väg som dom har alltid har velat gå men efter sina misstag genom livet har fått tagit konsekvenserna av sina val som har lett till denna väg. Dom som har förlorat sin själ, sin kämpar glöd, sitt inre jag, sin livslust. Dom som skriker på hjälp men som inte får hjälp, dom som väljer att inte ta tag i sina problem utan väljer att fly

Gammla krigare som väljer att fly istället för att gå in i sin sista strid mot sina demoner, hoppet som dom en gång hade om ett bättre liv, är det försvunnit för alltid eller går det att finna igen? Dom som en gång i livet har krigat för det dom tror på och ha velat ha, är det försent att gå in i en sista strid eller finns det en glimta hopp för dom om ett bättre liv? Allt som dom en gång hade i sin omgivning är det förlorat för alltid eller kan dom kriga för det en sista gång innan dom ger upp helt? För dom tänder jag ett ljus.

Alla vi saknar nåting eller någon i vårat liv det kan vara kärlek, en person,  saknad av att känna närhet, men varför känner vi saknad?  För att vi har älskat en person som man har förlorat? Man har inte hittat kärleken ännu? Eller är man ensam och behöver närhet? Men att sakna betyder inte bara att man saknar en person eller känsla utan kanske någoting materialistiskt? En sak man har velat ha länge men som man kanske inte har cash till eller av någon annan orsak. Att känna saknad är inget konstigt och det är bara mänskligt att göra det, alla har saknad inom sej som har funnits där länge och kommer att finnas där länge. Det gäller att hantera saknaden så att den inte tar över ditt liv, jag vet att det kan va svårt men man kan göra det bara man vill det och har orken att kämpa för det.

Saknad är en känsla som t.ex. glädje, sorg, agressivitet m.m. så egentligen är inte saknad någoting annat än en känsla som man har, kanske ofta eller mindre oftare men den har alla människor inom sej. Saknaden av en person kan vara svårt att ta sej förbi men man kan det bara man vill och har orken att kämpa för det, jag vet att sorgen och saknaden är förjävlig speciellt i början men låt den ta det va den vill för man lever än idag? Man lever i nuet och det är det bästa man kan göra i vissa situationer. Saknaden kan vara en börda och det kan den vara men tänk så här du har ju alla minnena kvar av det du har förlorat och man har nåting att se fram emot ifall man väntar på något. Man ska aldrig ge upp ifall man vill ha nåt utan det är bara att kämpa vidare och tro på sej själv så uppnår man det.

I slutändan så är det värt all svett, tårar och blod man har offrat för det man har förlorat eller vill ha, man kan se tillbaka på den tiden och le och tänka "Jag levde livet då"  var stolt över den personen du är och glöm aldrig att du har offrat så mycket av din tid och kämparglöd för att nå dit vart du är idag. Kom ihåg att man har alltid minnena av det man har förlorat och det kan ingen ta ifrån dej. Kampen fortsätter ge aldrig upp, fortsätt kämpa och tro på dej själv, tänk positivt så finns det inget som kan stoppa dej

Peace

Alla vi har fördomar om saker och ting men för vad? För att vi är avendsjuka? För att vi är rädda för det vi ser? Många har fördomar om saker som dom inte har testat och har fördomar om personer. Folk som inte har testat droger och säger "Nee jag kommer ALDRIG att göra det" det är fucking bullshit ya! För alla som inte har testat droger kommer nog att göra det kanske inte just nu i livet men tamefan senare när man mår som sämst och man har förlorat allting så börjar man söka svar, vart tror man att man kommer söka svar i? När man har nått botten vilket alla kommer att göra några ggr under sin livstid så söker man svar, det är naturligt men ändå så kvarstår alla fördomar om droger? Om man inte har testat droger så kan man hålla käften för då vet man tamefan inte vad man snackar om. Man har fördomar om dom som är straffade och dom som kommer från ett annat land, vi spottar dom i ansiktet, ser dom som ett odjur och tänker för dej själv "Dom där borde låsas in i en bur eller dom där borde åka tillbaka till sitt hemland" Man visar ingen respekt, man blir en människa utan respekt för nåting man inte vet nåting om. Är det såhär vi vill ha det i vårat samhälle? Invandrare har ju kommit hit till Sverige för nån anledning, visst många kanske inte "skärper" sej men många svenskar gör likadant så varför har vi då fördomar mot dom? Om vi kommer till ett annat land så blir ju vi invandrare så tänk på det innan du dömer en invandrare.

Visst jag har också fördomar men jag ger personer en chans att visa vem dom är inte fucking stöta bort dom direkt som många gör, men varför gör man detta? Är det för att man inte vill se smärtan och bristerna i dagens samhälle och i vårat system? Som jag har sagt tidigare "Om du inte vet vad som händer i världen, hur ska du då kunna känna sympati för dom som lider?" Man blunder för all smärta och för dom bristerna som finns men för vad? För att man vill missleda sej själv och tro att man lever i en perfekt värld utan droger, kriminalitet, våld, död, smärta, krig och svält? Men gissa vad? Man kan inte blunda för världens och samhällets brister, sluta missleda er själva och öppna era ögon och se en helt ny värld. Vart man än går så kan man se detta men man vänder den andra kinden till och säger till sej själv "Det där finns inte i våran värld" Men är det verkligen sant?

Man kan inte inbilla sej själv att det inte finns i vårat samhälle för tro mej det finns ÖVERALLT, det går inte att tänka "Det där kommer aldrig att hända mej" för när den bomben kommer då allt skiter sej för dej och allt bara fuckar dej så kommer du att söka svar i droger, alkohol eller nåting annat och det kan ledda till att man blir alkolist eller knarkare vilket gör att du blir den personen som du en gång hade fördomar om. Kanske dags att ställa dej framför spegeln och verkligen tänka över dej själv, det går inte att fly från detta så det är ingen idé att ens försöka för det kan komma imorgon vem vet? Försök gå den rätta vägen i livet, försök att förstå varför jag skriver såna här bloggar, försök att se en helt ny värld.

Peace

Efter allt som jag har gått igenom så lever jag än idag, stolt och håller huvudet högt för att jag vet hur svårt det va, hur mycket jag fick offra och ändå så lever jag än idag. Jag kan stå ute på altanen och bara njuta av dagen för jag vet att jag har klarat av alla hinder som har kommit upp under mitt liv, än hur svåra dom har varit så har jag klarat av dom, visst jag har förlorat polare under min livstid men minnen av dom finns kvar, alla mina systrar och bröder som jag hedrar varje dag som jag vaknar. Jag har blivit knäckt flera gånger i mitt liv och nått botten men fuck it, jag lever än idag och jag är stolt över det jag har fått gå igenom för jag har massor av erfarenheter runt många ämnen som jag kan använda och hjälpa folk som har det svårt och kunna få dom tillbaka till den rätta vägen igenom livet.

Jag minns hur det var när jag hade det som svårast men det jag minns mest är mina minnen av mina polare och familj som har gett mej otroligt fina minnen som hjälper mej igenom vardagen. Jag minns fortfarande när jag skejtade för första gången och kunde knappt så upp på brädan, jag minns också när jag satte min första "ollie" :D Det minnet försvinner aldrig! Min brors min var oslagbar :p Jag har många fina minnen från min barndom som t.ex. bandyn i tystberga skola som ledde till innebandy som jag älskar :D Efter att ha börjat igen i min brorsars lag så finns det inget som kan stoppa mej längre, bröderna L tsm ute på planen det finns inget som stoppar oss 2 när vi kommer igång, visst han ligger mest på golvet eller så sjunger han på bänken men så är min bror ibland på träningarna.

Jag står kvar på altanen och röker morgonens första cigg med kaffet i andra handen och tänker tillbaka på tiden som är förbi. Efter alla hinder man har överkommit, all smärta man har fått uppleva, all död och alkohol man har också fått uppleva så står jag kvar med ett leende på läpparna och tittar på några ungar som leker i lekparken mitt emot och börjar fundera "Är det smurfar eller bara barn i blå kläder med vita mössor?" Man kollar in så sina "inneboende" sköter sej och inte gör nåting som dom inte får :P sen så vänder man sej om och ser gamla par hålla handen och kyssa varandra så man får en tankeställare sen börjar jag tänka vilket leder bara till ERROR i pannan :P sen ringer jag nån polare och frågar "ifall smurfar finns" sen så går man ut igen och glor vidare på ungarna/smurfare som leker :p Humöret och självförtroendet är på topp och solen skinner och fåglarna kvittrar och det känns som inget kan stoppa mej.

Vad gör man när sina vänskapskänslor blir till kärlekskänslor?
Ska man va ärlig mot den personen eller ska man försöka gömma sina känslor? Klarar man av att gömma känslorna utan att låta dom ta över ditt liv men hur blir det ifall man försöker gömma sina känslor? Man kommer inte kunna vara sej själv utan man måste hela tiden tänka på vad man gör, man kan aldrig slappna av utan man tänker hela tiden på hur man ska skötta sej utan att den andra personen märker nåt. Men att va ärlig mot den personen då? Att berätta för den personen hur man känner? Man kanske är för rädd eller blyg för att våga ta det stora klivet, man kanske missar chansen om att få träffa den rätta ifall man inte berättar nåt? Man får panik man börjar tänka på allt och glömmer totalt bort allt annat, så vad ska man göra? Greppa tag om chansen eller låta den rulla förbi en? Ett liv, ett enda val som man har att göra så vilket val gör du?

Vad gör man då när sina kärlekskänslor blir till vänskapskänslor?
Samma sak här, ska man va ärlig mot den personen eller bara köra på? Ska man ljuga för den personen rakt upp i ansiktet och missleda den eller va ärlig och ta risken samt det stora klivet och berätta hur man verkligen känner? Vad ska man säga då? Att man kan vara vänner? Funkar det då? Kanske inte för ena personen har ju kvar sina känslor för dej och oftast så funkar inte det så vad ska man göra? Vara vänner eller säga upp kontakten totalt? Försöka minnas alal bra och dåliga minnen med den personen som man har eller försöka gömma dom? Säger man upp kontakten helt så kan det kännas som om man förnekar den relationen man hade med personen vilket ger fel budskap till den personen. Samma sak här ett liv ett val som man har, vad väljer du?

Men samtidigt kan man vara vänner med en person som har känslor för dej och se hur det blir senare i livet, vem vet? Man kanske får känslor för den personen, det är ju bättre att göra så än att inte vara vänner eller nåt sånt. Tänk efter vilket är bäst? Att inte va vänner och säga upp kontakten helt eller va vänner med personen tills vidare? Att vara ärlig mot personen brukar löna sej i slutändan så va ärlig och våga ta det stora klivet, vem vet? DU kanske vinner på det eller så förlorar du? Men vad gör det ientligen? Det finns ju alltid fler personer som man kan chansa på bara man tänker positivt och tror på dej själv samt våga ta klivet, ta risker! Tro på dej själv så finns inget som stoppar dej

TheDude saying "Jalla bye"

Varför får man inte det man vill? Den frågan ställer många sej själva men har man nåt svar på det? Kanske för att ifall man skulle få allt man ville ha så skulle man inte behöva offra blod, svett och tårar, man skulle inte ens behöva kämpa för att få det man vill ha, är det ett liv? Man skulle bara kunna låta dagarna passera förbi utan att behöva ta vara på stunden som man får, man kan bara glida runt och göra som man vill för att man vet att man får det man vill ha. Man skulle inte då behöva sin kämparglöd eller sitt "inre jag" för vad ska man ha dom två sakerna till om man vet att man får som man vill ändå?

Varför blir inget som man har planerat? Är en till fråga som man ställer sej själv, kanske för att det kan ALDRIG bli som man har planerat för ödet lägger sej i? För att man är en egen individ med egna behov, känslor, önskemål, fantasi, tankar och åsikter för ifall alla hade samma känslor, behov, önskemål, fantasi, tankar, åsikter hur skulle världen se ut då? Hur skulle ens liv se ut? Alla har samma känslor, åsikter, behov, önskemål, fantasi och tankar så alla skulle nog komma överens ganska bra, men hur roligt och dåligt blir livet då? Inga argument, bråk, krig? Men hur blir det då? Utan krig så har man ingen sympati eller hat och för att man ska överleva så behöver man dom sakerna inom sej och i sitt liv. Visst man har kvar glädjen men vad är glädjen utan sympati? När ens polare mår dåligt och man hjälper den personen, sen blir personen glad då blir man ju också glad eller har jag fel?

Så det kanske är bra att det inte blir alltid som man har velat eller planerat för hur skulle det va? Man vet ju exakt vad som skulle hända, inga överraskningar, man får som man vill utan att ens behöva kämpa för det? Vart leder det till då? Man blir lat, man skiter i allt för man vet ju att man får det så varför kämpa? Men utan kämparglöd och sitt "inre jag" då? Alla tårar som har fallit från ens kind? Allt blod och svett man har offrat för att uppnå sitt mål. Är allt onödigt eller är det nödvändigt?

Det finns många ungdomskulturer i dagens samhälle och alla vi tillhör åtminstonde en ungdomskultur, beroende på våran livstil, personlighet, klädstil, tankar samt attityd. Varför har vi kulturer? För att vi ska va säkra på våran identitet? Eller för att vi ska känna oss trygga i den kulturen man har? Men hur vet man vilken kultur man har då? Ifall man inte vet så öppna ögonen kolla dej själv i spegeln tänk efter hur du är, hur du klär dej, hur dina polare är och klär sej, hur du tänker i vissa lägen? Vissa testar olika grupper för att försöka hitta sin identitet och andra hittar sin direkt, men för dom som aldrig hittar sin identitet? Gör man det alltid? Hur kan man veta vad sin identitet är och kultur? Man kanske hade ett speciellt intresse som liten vilket har blivit din kultur?

Min kultur är skejt som jag har levt efter hela mitt liv, brorsan började skejta när jag var 4 bast och när jag blev 6 bast så köpte brorsan en bräda till mej och skor samt lite kläder och sen dess har jag alltid skejtat och kommer nog göra det hela mitt liv. Jag har fortfarande kvar min första bräda och tröja, mina första skejt skor har jag kvar :P varför? För att jag vill komma ihåg vart jag kommer ifrån, hur jag var då och hur jag är nu. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag och brorsan skejtade, fan dom minnena kommer alltid att finnas kvar hos mej. Jag är stolt över min kultur och med åren så har två till kulturer kommit in i mitt liv, dom kulturerna är Graffiti och Reggae musik. Varför? Jag har ingen aning, graffiti kommer oftast med när man är skejtare men reggae musiken? Vet inte men jag är glad över att dom kom in i mitt liv tillslut :P

Den/dom kultur/kulturerna man har formar en som person genom åren, man känner sej trygg i sin kultur samt sina polare kan ha samma kultur som just du har. Men hur blir det med kärleken? Vad jag har märkt genom åren är att 2 personer som inte har samma kultur blir oftast tsm, hur kan det bli så? För att man försöker ändra på sin partner? För att man blir intresserad av sin partners kultur/kulturer? Alla har ju såklart också fördomar om andra kulturer men varför? För att man är rädd för vad man kan få se? Vissa vågar inte ta steget mot en annan kultur kanske för att man är rädd för att se en helt ny värld? Vissa väljer en kultur som leder tll droger, kriminalitet och död, varför? Är det för dom letar efter sin identiet eller för att dom söker tröst och svar?

När ska folk våga ta steget in i en annan kultur för att se en helt ny verkligen samt värld? Vi kan lära oss nya saker och se helt nya saker som man inte trodde fanns. Men vad hindrar oss då? Fördomarna eller rädslan? Kanske dags att lägga våra fördomar åt sidan och övervinna våran rädsla för nya ungdomskulturer?

Just think about it
Peace

Övervinner kärleken allt verkligen eller är det nåt vi bara säger för att vi vill så gärna tro på det? Tar kärleken bort alla andra tankar och känslor, eller finns dom kvar där men våra hjärnor och kroppar lurar oss? Vinner kärleken över alla tankar som t.ex. "är han/hon otrogen?" och vinner kärleken över alla andra känslor som avensjukan som man har? Varför säger man att kärleken övervinner allt ifall den inte gör det? För att vi ska verkligen tro på det så att dom andra tankarna inte kommer upp? Eller är det sant? Individen får själv bestämma men tror vi så mycket på det så att vi missleder oss själva?

Tänk bara på dom som har långdistans förhållande? Hur klarar man av det? Går det att ha? Hur gör man då med tankarna om otrohet och om känslorna som kommer? Dämpar man dom så mycket så att dom inte existerar längre? Skiter man totalt i dom? Man kan ju inte få känslor eller tankar att försvinna helt dom sitter kvar i din kropp och huvud? Men hur är det ientligen med orden "kärlek övervinner allt?" Om vi skulle ha kärlek för varje människa på denna jord skulle det då finnas krig, svält, fattigdom och död kvar? Hur skulle världen se ut om inte dom exakta tankarna och känslorna fanns? Skulle allt ont försvinna?

Krig skulle nog finnas för religioner kan skapa krig och utan religioner så har man inget hopp utan hopp inga drömmar utan drömmar finns ingen kämparglöd? Vad finns kvar då? Ingeting eller mycket? Hur ska man veta? Krig kommer att alltid finnas och med krig så kommer det död,svält och fattigdom. Så behöver vi krig för att överleva? Behöver vi fred för att dö? Eller tvärtom? Fred är inget annat än ett tomt ord utan mening, vi har missbrukat det ordet för mycket så det finns ingen mening med ordet längre. Behöver vi alla känslor och tankar för att överleva? Behöver vi allt detta för att överleva?

Varje dag som man vaknar upp så känner man ångest över sina misstag och att man inte har levt livet fullt ut, men är det så eller lurar hjärnan dej? För hur vet man att man har levt livet fullt ut? Man ångrar det man inte har gjort och det man har gjort, man blir trött på livet och börjar undra "Är det här allt livet har att erbjuda mej?" Man blir trött på livet, vill inte göra nåting. Allt känns så meningslöst ingeting hjälper man blir bara deprimerad ju mer tiden går. Man låter dagarna passera förbi, man agerar försent och ångesten kommer oftare, man vill bara glömma allt fly från verkligheten, fly till en plats där man har kontroll över sitt liv och där man inte har några problem.

Men vad händer om man inte lyckas? Man blir bara mer deprimerad, man skiter i sina vänner som står där och berättar för dej om deras problem men du lyssnar inte, du står bara där med en tom blick och du är i dina egna tankar, du är tyst för du vill inte att folk ska veta om hur du mår för att du är rädd för att släppa in dom bakom den muren som du har byggt upp genom åren, man vill inte bli sårad, man vill bara må bra vara glad och leva livet så mycket som man bara kan. Man vill verkligen glömma bort sina misstag och sin ångest och ibland sina känslor. Lyckas man eller lurar bara hjärnan och kroppen dej igen? Din kämparglöd och livslust är totalt släckt, ditt "inre jag" har försvunnit, din själ blöder, din tro är borta med ditt hopp, man tappar lusten för allt, man flyter bara omkring, allting faller ihop och man tänker "Gud hör du mina rop?" Man känner sej ännu mer värdelös än vad man har gjort tidigare, självmordstankarna kommer igen, det känns som ingen kan hjälpa dej så varför ens berätta det för nån? Man känner ju ändå inte att man vill leva längre, man vill bara försvina från allt och alla, sina vänner, sin släkt och sin familj. Men vad händer om du gör det? Dina vänner mår piss för dom tror att dom kunde ha hjälpt dej om dom bara visste, din släkt samma sak, din familj känner sej dåliga bara för att DU inte klarade av mer och för att dom inte visste och kunde ha hjälpt dej. Är det så du vill ha det efter att du har tagit ditt liv? Att veta att man kunde ha hjälpt sin familj, släkt och dina vänner från allt lidande och smärta? Klarar man av det att ha det på sitt samvete?

Allting man gör kan kännas meningslöst men det är inte meningslöst, ett enda leende kan förändra en persons dag, ett enda ord, känsla, rörelse kan ändra en persons dag totalt. Så lätt kan det vara men ändå så vågar man inte göra det för det är en risk som man inte vågar ta? Är det värt det? Kan man verkligen bara le åt en person och det förändrar den personens dag? Varför gör vi inte mer av sånt för då? För att vi är för osäkra på oss själva? För att våran självkänsla är så låg så att man inte vill eller vågar?

Peace

Vad är respekt? Vad tycker folk är respekt? Att nån är snäll mot en eller att man förstår och kan hjälpa folk? Eller är respekt att kunna knäcka en? Tjejer säger att killar inte har respekt för dom och att killar är bara ute efter sex, visst jag håller med att det är oftast så men det finns undantag. Hur ska killar respektera tjejer då? Många killar säger "varför ska man respektera tjejer? Dom är ju bara fitta för en" Tjejer lika mycket värda och är individer som oss killar, vad är skillnaden? Att dom kan göra två saker samtidigt? Att dom har bröst och fitta? Det är ingen skillnad på killar och tjejer förutom att dom har saker som vi killar inte har och ändå ser dom flesta killar ner på tjejer? För vad? För att vi känner oss överlägsna? Vi är killar är fan inte överlägsna bara för att vi skriker slagord som sårar tjejer. Det gör oss bara patetiska

Tjejer vill ha jämnständighet inom yrken och det kan jag förstå för tjejer får mindre i lön fast dom gör samma jobb som killar, varför? För att Adam skapades först enligt bibeln? Eller är det för att mannen har alltid jobbat och fixat inkomsten sen way back? Fuck that! Det är en mur som samhället har som vi måste spränga innan det är försent eller vill vi ha det såhär? Killar vill nog ha det så eller har jag fel?

Tjejer ni har ibland inte heller nån respekt för oss killar, varför? För att ni vill spränga muren mellan killar och tjejer? Dom flesta brudarna tar inte första steget det ska killen göra, ni ska bli bjudna på allt? Ni kan utnjuttjar oss och vice versa men ändå? Om ni vill ha jämnständighet så börja med detta? Ta första steget ibland, bli bjuden på saker ibland nte hela tiden

Är det dags att ändra på detta eller ska vi fortsätta gå vägen mot helvetet? Ju mer vi skiter i detta desto svårare får vi i framtiden, tiden är inne öppna era ögon och se felen som samhället har och sluta blunda för det går inte för alltid. Sluta gå runt och gnäll om det, gör nåting åt saken istället! Ni kommer ingen vart med bara snack, man måste agera för att få resultat i denna värld, det går inte att bara gå runt och snacka om det för det är ingen som lyssnar på dej ifall du bara snackar men om du agerar så måste man lyssna. Det kommer bli en tuff strid där man får offra svett,blod och tårar men i slutändan så är det värt all svett, blod och tårar.

Våren kommer, solen skinner, värmen har äntligen kommit och alla känslorna kommer som har gömt sej under den kalla vintern. Man ser nykära går hand i hand på stan och andra som är tillsammans, man känner lusten av att hitta kärleken men finns kärleken? Är det en känsla som man har eller är det bara hjärtat och kroppen som lurar dej? Man letar efter kärleken mer och mer men man hittar den inte, man letar överallt men får samma resultat gång på gång och så kommer dom där tankarna upp. "Är jag så ful?" "Vill ingen ha mej?" "Är jag så oälskad?" Man känner sej oönskad och ger upp hoppet om att finna den rätta.

Man känner bara hatet komma mer och mer ju mer man ser dom paren som går på stan, man vill bara blunda drömma sej bort, försvinna vart som helst bara inte där man är just nu. Man börjar tvivla på sej själv, man trycker ner sej själv ju mer tiden går och man hittar inte kärleken nånstans, det spelar ingen roll hur mycket man letar man hittar den inte. Man känner bara hatet bubbla upp och ta över mer och mer ditt liv, hatet som dödar hoppet om kärleken, hatet som dödar kärleken som man en gång har haft i sitt liv.

Folk förlovar sej men för vad? För att visa sin kärlek och trohet till sin partner? Varför? Det går ju att visa sin kärlek på andra sätt, men som alla vet så har killar OCH tjejer svårt att vara trogna mot sin partner så varför ens förlova sej? Visst det finns vissa som är trogna men många är otrogna. Vi hackar ner på det andra könet för att vi känner hatet men ska man låta hatet ta över ditt liv? Vad händer sen då ifall det tar slut? Känslorna finns ju kvar med kärleken men hatet kommer oftare och oftare mot sin före detta partner, man låter hatet ta över och kärleken samt hoppet försvinner bit för bit. Är det såhär vi vill ha det?

Tänk på detta

Barndomen som har format dej som den människan du är idag, men är det verkligen den personen du trodde att du skulle vara idag när du var liten? Var det här du drömde om? Allt du har gått igenom åren? All smärta, alla tårar som har fallit ner ifrån din kind? All ångest du har fått? Alla misstag du har begått? Allt du har gått igenom kunde man ens tänka sej detta när man var liten och man drömde om ett perfekt liv? Då man var liten och inget skitsnack fanns i ens liv, man var bara glad och levde livet. Har allt som du har gått igenom varit förgäves eller har det betytt något? Varför har man blivit den man är idag? Tänk bara tillbaka till din barndom och tänk efter hur det var då och hur du var som person, jämnför det med den personen du är idag.

All smärta man trodde inte fanns i livet när man var liten men genom åren så har man fått se mer och mer smärta, ångest och död än vad man har velat. Man har fått upp ögonen lite mer än vad man har önskat och det blir bara svårare att acceptera det och man vill bara blunda och komma bort från all smärta som livet ger. Men varför? Det försvinner inte bara för att man försöker blunda och komma undan det för smärtan finns där och kommer aldrig att försvinna. Så vad ska man göra då? Strida eller ge upp? Möta sina demoner i en tuff strid eller fly? Ett val som man har, ett liv man har, en chans man har. Ett enda val som man har att göra, men vilket val ska man göra då? Vilken väg ska man ta? Vilka konsekvenser kommer sen? Hur kommer det att sluta? Dom här frågorna dyker upp när man väl tänker på vilket val man ska göra, man börjar tänka för mycket med huvudet och skiter i vad sitt hjärta har att säga om saken. Ibland gäller det att sluta tänka med hjärnan och lyssna på sitt hjärta och följa det, visst det kan skita sej men det är definitivt en risk som man får ta.

Jag har inte haft en lätt barndom som många andra, farsan drog ganska tidigt i mitt liv för att kunna försörja min familj, morsan och farsan kom nästan aldrig överens och gör fortfarande inte det :/ Han känner knappt mej och jag känner knappt honom men ändå så hatar jag honom för att han drog? Han försökte ju försörja min familj på det enda sättet han visste om och för det hatar jag honom för? Jag vet att det är patetiskt/sjukt men trots att jag vet detta så vill jag inte ha kontakt med honom för att mitt hat har tagit över den kärleken som jag en gång hade för honom. Frågan är "Är det försent att förlåta honom?" Det är det nog inte men hatet hindrar mej från det så jag måste få bort mitt hat för honom och ge honom en andra chans. Vågar jag ta den risken? Han känner ju knappt mej, han vet väl knappt hur gammal jag är, är han då min farsa eller en främling? Han är mtt kött och blod, övervinner det hatet tro? Det återstår att se, han har ju trots allt format mej som den individen jag är idag på nåt sätt :S Trots att jag kan va jävligt sjuk i huvudet men sån är jag :p det beror HELT och HÅLLET på Carlos :P det är INTE mitt fel :D haha

Kämpa vidare vad som än händer ni vet att jag kommer att finnas där när ni väl behöver mej osv. jag pallade inte skriva allt för ni vet detta ändå

Livet fuckar sej ganska mycket för mej just nu och i andra stunder så rullar det på och man känner sej förvirrad och nere, så man låter dagarna passera förbi utan att bry sej om att ta vara på varenda sekund. Man vill bara fly från allt, sova bort hela dagarna men det funkar som vanligt inte utan man ska rycka upp sej och le medans sin själ blöder och ens inre försvinner mer och mer för varje sekund som går. Blodet känns tyngre för varje steg jag tar, tankarna försvinner inte, ångesten och smärtan kommer tillbaka och man mår bara sämre och sämre. Dom tankarna man lovade sej själv att ALDRIG mera tänka på dyker upp igen och man börjar tvivla på sina kunskaper och vilja. Man undviker folks blickar och kollar ner på sina skor och säger för sej själv "det finns fan inget där nere förutom mina skor!!!!" istället för att titta upp och kanske träffa den rätta?

För varje dag som går så kommer den där smärtan man trodde att man hade tagit hand om och att den hade försvunnit men sanningen är att smärtan försvinner aldrig den ligger där för resten av ditt liv och man känner sej hjälplös men man vill inte säga det till nån för att man är rädd för vad som ska säga och tycka om en eller för att inte dra ner dom också? Men vad finns det att vara rädd för ientligen? För att vad folk ska tycka om dej? Fuck it det ända som borde betyda nåt för dej är vad du själv tycker om dej resten fuck it, vem är dom att döma och tycka om dej? Vem är det som känner dej bäst? Dom eller du? Varför va så rädd för vad folk ska tycka om en? Man begränsar ju bara sej själv och vad man har att bjuda på till folk eller? Visst man kan ha ursäkt för det men tänk efter är det VERKLIGEN en ursäkt eller är jag bara rädd? Tänk bara på vad du kan erbjuda folk? Alla har nåt att erbjuda det vet jag men jag vet inte så mycket eller gör jag? fan nu måste ja ju tänka snart lyser det väl ERROR i pannan på mej men jag har vant mej :p

Jag tänker faktiskt bryta en mur som jag har haft länge och säkert andra men iallfall så är det såhär att jag har Social Fobi och det kanske kan va svårt att tro men så är det, visst det kan vara svårt i vissa lägen men det hindrar mej inte att leva livet och visa folk vem jag verkligen är. Jag har svårt med mycket folk och? Hindrar det mej att leva livet? Jaaa i vissa lägen i andra lägen nej men va fan jag skiter i det och kämpar vidare med det och sen skiter jag i om vad folk tycker om mej och om varför jag skriver det såhär. Jag är fan stolt över mina kunskaper och för den individen som jag är, jag tänker INTE gå med huvudet nere utan jag går fan med huvudet högt och jag är den personen som jag är det går inte att ändra på. Jag vet att jag betyder nåt för mina polare och det ger mej kämparglöd att kunna kämpa vidare med mina demoner. Ni tror säkert att ni inte gör nåt specellt men det är exakt det ni gör, ni är er själva och det räcker för mej tro mej ya! Fortsätt med det

Alla har en eller flera drömmar som man verkligen vill att dom ska uppfyllas och man kämpar för att dom ska uppfyllas, vilket man hoppas otroligt mycket att dom gör det. Följ dina drömmar vad som än händer för i slutändan så är det blod, svett och tårar som har fallit då kan man se tillbaka på kampen och le för att man vet att man klarade det och självkänslan är på topp.

Jag gav upp mina drömmar för ett tag sen :/ och sket i allt som hände men tack vare mina underbara polare så sitter jag här och skriver detta. Jag hade det svårt för ett tag sen och kanske var det därför jag skrev mina bloggar som jag har fått fett positiv feedback på :D tack för det! Men tillbaka till min svåra tid när jag sket i mina drömmar jag gav upp totalt, allt kändes meningslöst och inget var värt att kämpa för inte ens att hålla ihop min familj, att inte ens kämpa för att överleva och bevisa för alla att man klarar av det som dom inte tror :( Varför? för att jag pallade inte mer. Det kändes som om en buss hade kört på mej och tagit ifrån mej min kämparglöd och glädje men ändå idag så sitter jag här idag med Rickard och skriver detta med huvudet högt och som vanligt sjuk i huvudet :p Jag har steppat up och gett in mej i striden mot mina demoner och börjat gått den väg där mina drömmar finns

Allt kan kännas fett meningslöst och man känner sej värdelös, varför? För att man har tappat tron om sej själv? självkänslan har försvunnit? kämparglöden är släckt? Dina polare uppskattar dej inte? Inget av detta är nån riktig ursäkt för att man kan alltid få kämparglöden att brinna igen, självkänslan går att få upp igen, det man gör är inte värdelöst, man klarar av allt bara man tänker positivt och tror på sej själv och man kan alltid skaffa sej nya polare som verkligen uppskattar dej. Det går alltid att komma igång igen och få allt att rulla på igen som man verkligen vill att det ska göra men det krävs mycket svett,tårar,blod,kämparglöd och definitivt postivt tänkande. Ingeting är omöjligt sålänge du tror på dej själv och tänker framåt inte bakåt.

Vad du än gör se mina misstag
Vad du än ser gör inte samma fel
Hur det än blir håll drömmarna vid liv
Vad som än händer kämpa till det vänder