TheDude88

Man vaknar upp på morgonen gör sina rutiner som man gör varenda dag men man tänker efter vad det är för dag idag, det är dagen som din polare tog livet av sej för 1 år sej. Smärtan, tankarna och sorgen kommer fram ännu en gång, man vet inte vad man ska göra, man har försökt förberedda sej på denna dag men man kan inte förberedda sej helt. Man kollar på gammla kort på sej och sin polare och undrar varför sin polare tog livet av sej? Var det för att smärtan blev för mycket eller för att man inte fanns där för sin polare? Tankarna sprider sej i ens huvud och man känner att man inte pallar med nåting just nu.

Man går till skolan ihopp om att få tankarna på nåt annat men allt som händer påminer en om sin polare, man får panik, man önskar att sin polare levde men ödet/Gud ville nåting annat. Man känner sej hjälplös och sina polare och lärare börjar undra vad det är med en för man brukar alltid vara den som ser positivt på saker och ting och är alltid glad. Sin lärare börjar fråga vad det är med dej men man sitter bara där med en tom blick ner mot golvet och är i sina egna tankar, läraren låter dej gå och man går till sina polare som försöker få dej att öppna dej men samma sak händer där. Man står där med en tom blick ut mot fönstret och börjar fråga sej själv "Fanns det nåting jag kunde göra? Varför tog han/hon livet av sej?" Dagen går långsamare, tiden rinner sakta ifrån dej och för första gången i sitt liv så önskar man att tiden gick snabbare för att man tror att tiden läker alla sår men sanningen är att tiden läker inga sår. Såren finns där inom dej för alltid, smärtan, ångesten och tankarna kommer aldrig att försvinna från dej.

Man går på stan för man vill inte gå hem för det finns för många minnen där från sin polare som tog livet av sej, tillslut så går man till den platsen där sin polare tog livet. Man står där och fäller några tårar för att sen kunna gå vidare men kroppen är förlamad av smärtan som sin polare lämnade efter sej så man kommer ingenstans. Det känns som om det finns en vägg bakom sej som hindrar dej från att vända dej om och gå därifrån, man står kvar där som en zombie och tänker på alla minnen man har med sin polare. Dödslängtan kommer och man funderar starkt på att följa sin polares fotspår in i döden för att man tror att ingen kan hjälpa dej så man håller sin käft stängd och försöker gå igenom detta själv men tillslut så dyker en person upp som skiljer sej från alla sina andra polare, personen som får dej att öppna sej och prata ut om det man känner. Personen blir sin ängel och man glömmer aldrig vad den personen har gjort för dej. Personen hjälper dej genom livet genom att stötta dej och ge dej råd, personen som lyfter upp dej när man har fallit, personen som kommer hem till dej när man vill gråta ut, personen som gör allt för att inte förlora dej.

Dödslängtan har försvunnit, smärtan känns lättare att bära på, ångesten har inte dykit upp på länge och man lever varje dag som om det vore sin sista dag, man inser att personen fick bort din dödslängtan och man kommer att alltid vara tacksam för det. Man inser att ta livet av sej är inte alltid den vägen som finns att gå, det finns alltid andra vägar att gå. Även om man är helt säker på att döden är den enda uvägen så finns det ändå flera vägar att gå för att kunna gå vidare i detta liv, det gäller bara att öppna sina ögon och se dom.

TheDude spit it out once again