Barndom
Barndomen som har format dej som den människan du är idag, men är det verkligen den personen du trodde att du skulle vara idag när du var liten? Var det här du drömde om? Allt du har gått igenom åren? All smärta, alla tårar som har fallit ner ifrån din kind? All ångest du har fått? Alla misstag du har begått? Allt du har gått igenom kunde man ens tänka sej detta när man var liten och man drömde om ett perfekt liv? Då man var liten och inget skitsnack fanns i ens liv, man var bara glad och levde livet. Har allt som du har gått igenom varit förgäves eller har det betytt något? Varför har man blivit den man är idag? Tänk bara tillbaka till din barndom och tänk efter hur det var då och hur du var som person, jämnför det med den personen du är idag.
All smärta man trodde inte fanns i livet när man var liten men genom åren så har man fått se mer och mer smärta, ångest och död än vad man har velat. Man har fått upp ögonen lite mer än vad man har önskat och det blir bara svårare att acceptera det och man vill bara blunda och komma bort från all smärta som livet ger. Men varför? Det försvinner inte bara för att man försöker blunda och komma undan det för smärtan finns där och kommer aldrig att försvinna. Så vad ska man göra då? Strida eller ge upp? Möta sina demoner i en tuff strid eller fly? Ett val som man har, ett liv man har, en chans man har. Ett enda val som man har att göra, men vilket val ska man göra då? Vilken väg ska man ta? Vilka konsekvenser kommer sen? Hur kommer det att sluta? Dom här frågorna dyker upp när man väl tänker på vilket val man ska göra, man börjar tänka för mycket med huvudet och skiter i vad sitt hjärta har att säga om saken. Ibland gäller det att sluta tänka med hjärnan och lyssna på sitt hjärta och följa det, visst det kan skita sej men det är definitivt en risk som man får ta.
Jag har inte haft en lätt barndom som många andra, farsan drog ganska tidigt i mitt liv för att kunna försörja min familj, morsan och farsan kom nästan aldrig överens och gör fortfarande inte det :/ Han känner knappt mej och jag känner knappt honom men ändå så hatar jag honom för att han drog? Han försökte ju försörja min familj på det enda sättet han visste om och för det hatar jag honom för? Jag vet att det är patetiskt/sjukt men trots att jag vet detta så vill jag inte ha kontakt med honom för att mitt hat har tagit över den kärleken som jag en gång hade för honom. Frågan är "Är det försent att förlåta honom?" Det är det nog inte men hatet hindrar mej från det så jag måste få bort mitt hat för honom och ge honom en andra chans. Vågar jag ta den risken? Han känner ju knappt mej, han vet väl knappt hur gammal jag är, är han då min farsa eller en främling? Han är mtt kött och blod, övervinner det hatet tro? Det återstår att se, han har ju trots allt format mej som den individen jag är idag på nåt sätt :S Trots att jag kan va jävligt sjuk i huvudet men sån är jag :p det beror HELT och HÅLLET på Carlos :P det är INTE mitt fel :D haha
Kämpa vidare vad som än händer ni vet att jag kommer att finnas där när ni väl behöver mej osv. jag pallade inte skriva allt för ni vet detta ändå
All smärta man trodde inte fanns i livet när man var liten men genom åren så har man fått se mer och mer smärta, ångest och död än vad man har velat. Man har fått upp ögonen lite mer än vad man har önskat och det blir bara svårare att acceptera det och man vill bara blunda och komma bort från all smärta som livet ger. Men varför? Det försvinner inte bara för att man försöker blunda och komma undan det för smärtan finns där och kommer aldrig att försvinna. Så vad ska man göra då? Strida eller ge upp? Möta sina demoner i en tuff strid eller fly? Ett val som man har, ett liv man har, en chans man har. Ett enda val som man har att göra, men vilket val ska man göra då? Vilken väg ska man ta? Vilka konsekvenser kommer sen? Hur kommer det att sluta? Dom här frågorna dyker upp när man väl tänker på vilket val man ska göra, man börjar tänka för mycket med huvudet och skiter i vad sitt hjärta har att säga om saken. Ibland gäller det att sluta tänka med hjärnan och lyssna på sitt hjärta och följa det, visst det kan skita sej men det är definitivt en risk som man får ta.
Jag har inte haft en lätt barndom som många andra, farsan drog ganska tidigt i mitt liv för att kunna försörja min familj, morsan och farsan kom nästan aldrig överens och gör fortfarande inte det :/ Han känner knappt mej och jag känner knappt honom men ändå så hatar jag honom för att han drog? Han försökte ju försörja min familj på det enda sättet han visste om och för det hatar jag honom för? Jag vet att det är patetiskt/sjukt men trots att jag vet detta så vill jag inte ha kontakt med honom för att mitt hat har tagit över den kärleken som jag en gång hade för honom. Frågan är "Är det försent att förlåta honom?" Det är det nog inte men hatet hindrar mej från det så jag måste få bort mitt hat för honom och ge honom en andra chans. Vågar jag ta den risken? Han känner ju knappt mej, han vet väl knappt hur gammal jag är, är han då min farsa eller en främling? Han är mtt kött och blod, övervinner det hatet tro? Det återstår att se, han har ju trots allt format mej som den individen jag är idag på nåt sätt :S Trots att jag kan va jävligt sjuk i huvudet men sån är jag :p det beror HELT och HÅLLET på Carlos :P det är INTE mitt fel :D haha
Kämpa vidare vad som än händer ni vet att jag kommer att finnas där när ni väl behöver mej osv. jag pallade inte skriva allt för ni vet detta ändå
Kommentarer
Trackback
