Tänk
Varje dag som man vaknar upp så känner man ångest över sina misstag och att man inte har levt livet fullt ut, men är det så eller lurar hjärnan dej? För hur vet man att man har levt livet fullt ut? Man ångrar det man inte har gjort och det man har gjort, man blir trött på livet och börjar undra "Är det här allt livet har att erbjuda mej?" Man blir trött på livet, vill inte göra nåting. Allt känns så meningslöst ingeting hjälper man blir bara deprimerad ju mer tiden går. Man låter dagarna passera förbi, man agerar försent och ångesten kommer oftare, man vill bara glömma allt fly från verkligheten, fly till en plats där man har kontroll över sitt liv och där man inte har några problem.
Men vad händer om man inte lyckas? Man blir bara mer deprimerad, man skiter i sina vänner som står där och berättar för dej om deras problem men du lyssnar inte, du står bara där med en tom blick och du är i dina egna tankar, du är tyst för du vill inte att folk ska veta om hur du mår för att du är rädd för att släppa in dom bakom den muren som du har byggt upp genom åren, man vill inte bli sårad, man vill bara må bra vara glad och leva livet så mycket som man bara kan. Man vill verkligen glömma bort sina misstag och sin ångest och ibland sina känslor. Lyckas man eller lurar bara hjärnan och kroppen dej igen? Din kämparglöd och livslust är totalt släckt, ditt "inre jag" har försvunnit, din själ blöder, din tro är borta med ditt hopp, man tappar lusten för allt, man flyter bara omkring, allting faller ihop och man tänker "Gud hör du mina rop?" Man känner sej ännu mer värdelös än vad man har gjort tidigare, självmordstankarna kommer igen, det känns som ingen kan hjälpa dej så varför ens berätta det för nån? Man känner ju ändå inte att man vill leva längre, man vill bara försvina från allt och alla, sina vänner, sin släkt och sin familj. Men vad händer om du gör det? Dina vänner mår piss för dom tror att dom kunde ha hjälpt dej om dom bara visste, din släkt samma sak, din familj känner sej dåliga bara för att DU inte klarade av mer och för att dom inte visste och kunde ha hjälpt dej. Är det så du vill ha det efter att du har tagit ditt liv? Att veta att man kunde ha hjälpt sin familj, släkt och dina vänner från allt lidande och smärta? Klarar man av det att ha det på sitt samvete?
Allting man gör kan kännas meningslöst men det är inte meningslöst, ett enda leende kan förändra en persons dag, ett enda ord, känsla, rörelse kan ändra en persons dag totalt. Så lätt kan det vara men ändå så vågar man inte göra det för det är en risk som man inte vågar ta? Är det värt det? Kan man verkligen bara le åt en person och det förändrar den personens dag? Varför gör vi inte mer av sånt för då? För att vi är för osäkra på oss själva? För att våran självkänsla är så låg så att man inte vill eller vågar?
Peace
Men vad händer om man inte lyckas? Man blir bara mer deprimerad, man skiter i sina vänner som står där och berättar för dej om deras problem men du lyssnar inte, du står bara där med en tom blick och du är i dina egna tankar, du är tyst för du vill inte att folk ska veta om hur du mår för att du är rädd för att släppa in dom bakom den muren som du har byggt upp genom åren, man vill inte bli sårad, man vill bara må bra vara glad och leva livet så mycket som man bara kan. Man vill verkligen glömma bort sina misstag och sin ångest och ibland sina känslor. Lyckas man eller lurar bara hjärnan och kroppen dej igen? Din kämparglöd och livslust är totalt släckt, ditt "inre jag" har försvunnit, din själ blöder, din tro är borta med ditt hopp, man tappar lusten för allt, man flyter bara omkring, allting faller ihop och man tänker "Gud hör du mina rop?" Man känner sej ännu mer värdelös än vad man har gjort tidigare, självmordstankarna kommer igen, det känns som ingen kan hjälpa dej så varför ens berätta det för nån? Man känner ju ändå inte att man vill leva längre, man vill bara försvina från allt och alla, sina vänner, sin släkt och sin familj. Men vad händer om du gör det? Dina vänner mår piss för dom tror att dom kunde ha hjälpt dej om dom bara visste, din släkt samma sak, din familj känner sej dåliga bara för att DU inte klarade av mer och för att dom inte visste och kunde ha hjälpt dej. Är det så du vill ha det efter att du har tagit ditt liv? Att veta att man kunde ha hjälpt sin familj, släkt och dina vänner från allt lidande och smärta? Klarar man av det att ha det på sitt samvete?
Allting man gör kan kännas meningslöst men det är inte meningslöst, ett enda leende kan förändra en persons dag, ett enda ord, känsla, rörelse kan ändra en persons dag totalt. Så lätt kan det vara men ändå så vågar man inte göra det för det är en risk som man inte vågar ta? Är det värt det? Kan man verkligen bara le åt en person och det förändrar den personens dag? Varför gör vi inte mer av sånt för då? För att vi är för osäkra på oss själva? För att våran självkänsla är så låg så att man inte vill eller vågar?
Peace
Kommentarer
Trackback
