TheDude88

Solen skinner och fåglarna kvittar, du känner hur glädjen över att allt flyter på växer inom dej mer och mer för varje dag som går, allt känns perfekt och du lever livet fullt ut för varje dag som går. Känsla av att inget kan stoppa dej blir ditt adrenalin i livet, bränsle för att fortsätta kämpa i livets tuffa strid. Knivarna i din rygg som dina polare har sattit där känns inte längre lika mycket som förrut, din familj och dina vänner mår bra, du har funnit kärleken som du har letat efter. Dagarna rullar på och känslan att vara oslagbar sitter än kvar inom dej, du kämpar vidare och klarar av alla hinder som dyker upp i ditt liv. Minnena från ditt förflutna tänker du inte på så mycket längre, livet rullar ju på så varför skulle du då tänka på saker som gör dej att må dåligt? Då försvinner ju all glädje och lycka i livet som du har byggt upp och all svett, blod och tårar som du har offrat för att nå dit du är idag, den lyckan som du har sökt hela livet efter skulle försvinna snabbt ifall du tänkte tillbaka på dina rötter och på vad som gjorde dej till den personen du är idag.

Allas fördomar och snack bakom din rygg skiter du totalt i nu när du mår bra, du fokuserar mer på det viktiga i ditt liv, bränslet för att fortsätta kämpa vidare i livet fylls bara på mer och mer och du tänker inte på konsekvenserna längre av dina handlingar för du tror att du kommer övervinna konsekvenserna som du kommer få. Dagarna fortsätter och rulla på så kommer den dagen då din partner gör slut och allt som du har byggt upp börjar försvinna bit för bit för varje dag som går, din familj börjar tjafsa mer och mer med dej och försöker kontrollera ditt liv till max. Dina polare börjar dricka mer och mer utan att stanna upp och tänka på varför dom dricker, dricker dom för att må bra? Dricker dom för att det är gott eller är det bara ett plus i kanten? dricker dom för att glömma? Eller dricker dom helt enkelt för att bli fulla och göra saker som dom inte skulle våga göra när dom är nyktra, ditt gamla liv börjar komma tillbaka och du vägrar inse det utan du fortsätter att hoppas om att lyckan och styrkan ska komma tillbaka tills allt har verkligen skitit sej och du inser att det är sant.

Dagarna  går saktare och saktare, dina polare dricker mer och mer, din familj har tagit kontrollen över ditt liv och du har blivit som en robot, ingen egen vilja, inga känslor utan du gör bara det dom säger och varför? För att du tror att allt är meningslöst i slutändan? För att ditt hopp har försvunnit? För att kämparglöden och bränslet för att fortsätta kämpa i livets tempo har försvunnit? Känslan av att vara oslagbar har slagit tillbaka på dej och du inser att ingen är oslagbar, du har aldrig gett upp tidigare i ditt liv utan du har kämpat vidare trots alla odds du har haft emot dej så varför ge upp nu? För hoppet om att få tillbaka allt det där har försvunnit totalt nu? Ännu en patetisk ursäkt som du kommer på för att du vägrar inse fakta så du skyller på allt och alla förutom dej själv. Du ställer dej framför spegeln och börjar fråga dej själv "Har jag nåting kvar att kämpa för?" Frågan utan svar som sätter dej själv i plågar gör dej förbannad och ledsen så du skjuter ifrån dej alla människor som vill hjälpa dej och börjar bygga upp en mur omkring dej för att inte bli sårad igen. Du börjar isolera dej från allt och alla, flaskan är din enda vän med jointen i din hand, då försvinner alla problemen som du har skapat och du flyr ifrån kampen för överlevnad till en annan värld som kommer att förändra dej för resten av ditt liv och du vet inte om det, frågan är "Är det här ett val som man ska göra?".



Peace Out

Det börjar mörkna och dom kalla vindarna gör så att värmen ute försvinner snabbt, jag steppar ut från lägenheten in till polarens bil. Musiken dunkar högt i högtalarna,  min blick riktas mot dom gamla byggnaderna fyllda med graffiti, olika människor, olika individer, olika graffiti artister med olika budskap på väggarna. Vi börjar åka ner mot stan för att kolla läget, flera ungdomar som har fått i sej för mycket alkohol vinglar sej fram i det kalla höst vädret, poliser som står och visiterar några invandrare, nått äldre par som går i mörkret hand i hand, nån ung man ute och rastar hunden får mej att tänka efter att alla har nåting att göra på kvällarna, vare sej ifall man ska dricka till bara rasta hunden i några minuter. Vi fortsätter framåt i den folk fyllda staden, gatolykterna lyser upp dom tomma affärerna, några nazister står och dricker vid nån parkbänk, en bit bort så kommer det flera bmws med tonade rutor som stannar vid nazisterna, ut så kommer några invandrare och skiten är igång. Ännu ett slagsmål som startas p.g.a folks åsikter, folks jakt på sin identitet som ändras genom åren med personens utveckling genom livet.

Jag börjar fundera på ifall det verkligen är värt att nita nån bara för deras åsikter? För alla har rätt till att ha sin åsikt vare sej ifall dom är dåliga eller bra, men ändå så använder vi otroligt mycket våld i vardagen för ingen riktigt bra anledning. Vi stannar vid ett rödljus och jag tittar ut genom fönstret och det jag får se är en 25-åring som raggar på en 14-åring, jag börjar fundera på ifall ålderna har nån betydelse när man snackar om kärlek eller har det också försvunnit med romantiken? Ljuset ändras till grönt och vi rullar framåt, Markus sitter och diggar åt "These Walls Don´t Lie" låten med Promoe, klassikern som dunkas överallt i våran närhet. En polisbil hamnar bakom oss och stannar oss utan någon anledning, snuten går fram till bilen och ber oss att kliva ut och ställa oss mot väggen, snuten visiterar oss och hittar ingeting men ber oss att följa med till stationen för att vi verkar vara påverkade.

Efter 2 timmars polisförhör så kliver vi ut från polisstationen, regnet börjar fall ner och vi skyndar oss tillbaka till bilen, vi åker till statoil och köper nåting att dricka. Vi rör oss vidare runt stan, vi möter fler ungdomar som vinglar allt för mycket framåt men vi åker förbi dom utan att bry oss, en polare hamnar bakom oss och vi stannar till vid nån annan affär för att snacka. Efter en timmes skratt och allvar så fortsätter vi våran runda runt stan, jag börjar funderar på hur vanligt det är att se fulla människor på kvällarna oftast och mest på helgerna, Markus byter låt till "Drowning By Numbers" med samma gamla vanliga artist Promoe. Huvudet rör sej sakta upp och ner med blicken på vägen, vi börjar röra oss hemåt återigen, tillbaka till den tomma mörka lägenheten som man har bott i 1 år nu. Vi röker en cigg innan vi skiljs åt, jag kliver in till porten och in till lägenheten och lägger mej i sängen för att återigen kliva in i poesins värld för att finna ord som får läsaren att tänka till, jag tar fram pennan och pappret samt mp3 och lägger mej i flow, musiken dunkas i öronen och jag får ner dom flesta orden som jag letade efter tillslut så är bloggen klar och man kan sova lugnt utan att bli väckt av sina mardrömmar och minnen från sitt förflutna.

Peace

Man känner sej trött men kan inte sova för att det känns som tiden rinner iväg men samtidigt så känns det som om tiden rinner sakta iväg, en känsla som tvingar dej att vara vaken fast kroppen är trött. Känslan som du trodde att du hade sprungit ifrån har nu sprungit ifatt dej, känslorna att tiden rinner iväg/går sakta och att du inte har greppat chanserna du har fått blir bara värre och värre. Du tappar kontrollen av dina känslor och om ditt liv, nu är det känslorna som styr ditt liv. Känslor som hela tiden blandas och skiftas gör dej både förbannad och förvirrad gör så att du inte vet längre vad du håller på med.
 
Tiden fortsätter och ticka iväg medans du fortsätter att inte greppa tag om chanserna som ödet ger dej, du fortsätter att springa genom livet som en löpare springer ett marathon med en ögonbindel för ögon för du vill inte se smärta eller dina nära och käras dåliga sidor för att du är rädd för det du kommer att få se ifall du öppnar dina ögon. Du trivs i den verklighet som du lever i samt den världen du lever i, dina polare fortsätter att begå samma misstag om och om igen i den onda cirkeln som dom har skapat men du har inte glöden att fortsätta hjälpa dom. Sommaren har varit den sämsta hittills och du har ingen lust att försöka göra den bättre, din kämparglöd bryts ner mer och mer för varje dag som går, din livslust som allt för länge varit släckt men ändå så finner du styrkan att fortsätta kämpa i livets hårda strid. Striden som alla har trott att du skulle ha förlorat förlängesen gör så att hatet inom dej växer men samtidigt så glöder glädjen för att du har visat för dom att du har klarat dej i striden än så länge.

Du lyckas förvandla ditt hat till kämparglöd, du biggar up och återtar kontrollen över ditt liv, kämparglöden brinner återigen inom dej, livslusten är då dock fortfarande släckt men du fortsätter kriga för dina vänner och för din familjs skull. Du inser att du behövs i denna värld ett tag till, du återgår till ditt vanliga liv och börjar fokusera mer på dom personerna/sakerna som betyder mest för dej i detta liv. Tillslut så inser du att vad du än gör så finns smärta runt om dej så du tar bort ögonbindeln och öppnar dina ögon, du inser snabbt att du är bra på att ge råd till folk och att lyssna på deras problem. En dag så står du där med dina vänner och med din familj med ett leende på dina läppar och solen skinnandes på dej och livet leker för dej.

Big Up

Anna vaknade upp på morgonen, gjorde sina rutiner tills hon insåg vad det va för dag, det här dagen då hennes mamma dog, den dagen som all smärta och ångest kom fram. Tårarna rinner ner från hennes kind medans hon sätter sej i hennes säng. Denna dag som hon önskade aldrig kunde komma, dagen då allt förändrades. Hennes familj som splittrades bit för bit, hennes familje medlemmar som hamnade i olika missbruk en efter en, farsan som blev alkolist/narkoman, syskonen som blev narkomaner. Alla försökte dämpa smärtan på olika sätt, sätten som skulle bli deras död. Anna som var en helt vanlig tjej, hon knarkade inte, festade då och då och gick i skolan, hon var en helt underbar tje som kunde förstå, lyssna och ge råd, en fördomsfri tjej. Anna fortsatte leva sitt lev efter morsan död fast hon slutade festa, skolan som skulle ha hjälpt henne men som tog livet av henne inombords. Kuratorn, psykologerna, vännerna som vägrade fatta skulle bli för mycket för henne.

Anna tog morsans död hårt och försökte få stöd och tröst från sin farsa men allt hon fick va slag mot sin kropp av honom, syrran som var på klubbarna och knarkade, brorsan som satt inne på kåken. Anna var nu helt ensam, vilsen och smärtan samt ångesten skulle ta över hennes liv mer och mer för varje dag som gick. Kniven mot sin hud var den enda trösten hon fann, blodet som rann ner från hennes handleder ner till golvet. Farsan som flippade ur och kastade henne runt omkring i huset, slagen som lämnade sina spår på hennes kropp. Blåmärkerna på hennes kropp som hela tiden påminde henne om vad som väntade på henne där hemma. En ständig påminelse om hur hennes liv blev till spillror efter sin mammas död och det skulle inte ta slut där.

Mera död väntade på henne, hennes syrra drog en lina av kokain och dog av överdos, hennes brorsa pumpade heroin och samma sak hände honom. Anna hade bara sin farsa kvar som misshandlade henne för ingeting, men även han fick nog av livet. Han tog sitt vapen satte det i sin mun och tryckte av, Anna väcktes av den höga smällen och gick ut till vardagsrummet för att hitta sin farsa död, blodet på vägarna, kroppen som inte rörde sej, vapnet på golvet skulle bli för mycket för henne. Hon gick in till köket hämtade en kniv och sedan gick in till sitt rum, Anna låg gråtandes i sängen p.g.a det som hade hänt, hon greppade tag i kniven och drog sina sista streck på sina handleder och marken färgades röd. 

Anna blev 16 år gammal vila i frid

Peace

Jag steppar ännu en gång in i poesins värld för att finna ord som beskriver dom känslorna jag har, ord som får läsaren att tänka till hur det kan se ut för vissa. Men allt jag finner är dom vanliga orden som hela tiden kommer ut från min mun och det känns som om nån har sattit mej på repeat. Jag spottar ut samma skit fast i olika meningar och stilar i varje blogg jag skriver. Ideér som ploppar upp i mitt huvud som senare försvinner, inspirationen som aldrig dyker upp längre gör mej förbannad över att jag inte kan lägga mej i "flow" utan att behöva ha den känslan att jag spottar ut same shit varje gång jag skriver.

Polare som man aldrig kan öppna sej för bara för att man inte kan öppna sin käft och säga några enkla ord medans man lätt kan spotta ut ord som sårar sina polare. Istället för att bara hålla sin käft stängd så spottar man ut flera saker mot sina polare och om dom som man senare ångrar, tanken "Om jag inte hade sagt det så hade det varit annorlunda idag" som hela tiden påminer dej om vad du sa och om ditt misstag. Tjafsen som hela tiden bryter ner dej bit för bit tills det inte finns något kvar av dej, tjafsen som förstör banden mellan människor som betyder nåting för en, tjafs som är egentligen helt fucked up men ändå så måste man tjafsa. Jag vet inte ifall jag har förlorat 2 underbara personer som stog mej nära för att jag inte kunde hålla min käft stängd, på några minuter så förstördes bandet mellan mej och dom bara av några meningar med ord i. Jag ångrar att jag öppnade min käft just vid den tindpunkten men ändå så måste jag få ut det på något sätt, visst jag kan ha förlorat dom men samtidigt så övervinner kärlek mycket och nu återstår det att se ifall man har betytt något för varandra eller om man bara var ännu en individ i personens liv.

Att ha förlorat nån p.g.a. bara några ord/meningar bevisar hur fucked up det kan gå på bara några sekunder/minuter, att bara säga en eller flera meningar till en person i sitt liv kan förstöra allt man någonsin har önskat sej. Allt man har önskat sej vare sej det är något litet eller stort förstörs p.g.a några jävla ord kanske bevisar att man ska tänka efter innan man öppnar sin mun och säger nåting? Våra känslor som styr våra meningar, våra ord som man spottar ut kan antingen sluta lyckligt eller som ett rent helvete. Känslorna som kan medhjälp förstöra allt man har byggt upp genom åren, jag kontrollerade inte mina känslor när jag spottade ut det jag hade å säga till mina polare och nu sitter jag här ensam i en mörk lägenhet med ett tänt ljus framför mej med ångest och tankar från tjafsen jag hade med mina polare. Ångesten att man kanske har förlorat dom som betydde något i mitt liv blir bara värre och värre för varje dag som går, att jag inte höll min käft stängd för en gångs skull men ändå så kan jag inte säga ett enkelt ord som kanske ändrar all skit till positivt igen, fuck jag kan spotta ut massa ord men fuck vissa ord går bara inte att få ut,  men jag får ta konsekvenserna av mitt val jag gjorde och kämpa vidare i ett brinnande helvete som jag själv har skapat.

Buddhas Bästa Barn blåser ut ljuset, torkar sina tårar och checkar ut.

Peace

Man vaknar upp på lördag morgonen med en baksmälla och mer ångest än vad man hade dagen innan den feta festen som man har snackat om hela veckan, den speciella personen som man har alltid tyckt om men har aldrig vågat ta det stora steget fanns där på samma fest som du men nu när alkoholen har tagit kraft i din kropp så har ditt mod och själva situationen förändrats. Efter ha druckit lite alkohol så tar man mod till sej och gör det man inte skulle göra på fyllan, man tar det stora klivet, den stora risken utan att tänka på följderna av det valet man gör just i den stunden. Man tar chansen, greppar tillfället och utsätter sej för en stor risk.

Man går fram till den speciella personen och lyckas halv vägs med det stora klivet men faran är inte över ännu, man frågar den speciella personen ifall man ska glida till en lugnare plats för att sedan börja lära känna varandra lite mer. Stämningen är chill och man steppar up och tar det första steget. Festen börjar närma sej sitt slut och man känner sej pressad för man vill verkligen att det ska hända nåting mellan er denna kväll, man har modet och allt stämmer, allt känns perfekt. Stunden är inne och man måste greppa chansen innan den försvinner. Man steppar återigen up och fortsätter där man slutade tidigare på kvällen. Man har sex med personen och när man är på väg hem så känns allt perfekt och att livet leker.

Dagen efter så vaknar man upp nykter med en rejäl baksmälla, man minns då dock vad som hände igår men ringer för säkerhets skull upp sina polare för att kolla om man inte gjorde nåting idiotiskt. Svaret man får var det man inte ville höra, svaret som man är rädd för är det svaret man får av sin polare. Man låg med den speciella personen och nu gäller kan man bara hoppas att den personen kände samma sak som man själv gör när man är nykter. Dagarna går och personen hör inte av sej, man inser snabbt att det var ett engångsligg utan några känslor bara sex, ångesten blir värre och värre. Man känner att man inte ska dricka men nästa helg så dricker man igen, bara för att lätta på ångesten som har blivit värre sen den helgen då allt hände. När man vaknar upp morgonen efter så ställer man sej framför spegeln och känner bara ångesten och smärtan man fick av ett enda idiotiskt val, ängeln på din axel frågar dej "Är du säker på att du valde rätt väg tillslut?".

Peace

3 pojkar som skulle finna varandra i livet och bli blodsbröder för smärtan som dom alla hade inom sej, smärtan som bara växte och växte under åren. En enda smärta inom dom som skulle driva dom till en fel väg genom livet redan vid 10 års åldern. Smärtan som hade funnits där enda sen den dagen då skiten hände men som hade aldrig riktigt visat sej förrens nu. Grabbarna som steppade up och blev vuxna medans andra fortsatte leka och vara barn, killarna som lämnade barndomen för fort i livet utan att verkligen få vara barn. Kärleken från familjerna som dom aldrig hade fått, haten och sveken som kom in i deras liv för tidigt. Smärtan som blev för mycket och svaren som dom aldrig skulle finna gjorde så att dom fortsatte gå en väg som skulle sätta sina spår i deras liv.

Åren gick utan att dom insåg vilken väg dom hade hamnat på, haten och sveken som bara fortsatte såra dom och göra dom totalt känslokalla. Sveken som deras familj skapade genom åren som lämnade sina spår i deras hjärtan, hatet till deras föräldrar för deras misstag skulle nu ha tagit över deras andra känslor. Utan något hopp om att kunna vakna upp och vända om så tog alla avstånd för dom vilket skulle bli den sista droppen. Nu fanns det bara hat, sorg och brutna löften inom dom, ingeting/ingen skulle kunna stoppa dom för att begå sina livs största misstag. Dom tog ett kliv in i en värld som dom inte visste fanns, ett enda kliv och dom fick kriga för att kunna överleva redan vid 12 års åldern. Deras frågor som dom letade svaren till ledde dom till knark, kriminalitet och alkohol.

Åren gick och smärtan och ångesten hade inte minskat, en av grabbarna åkte in på ett behandlingshem i 1 år, medans ena blev pundare och den trejde blev alkolist. När grabbarna kom ut ur missbruk och den tredje kom ut ur anstalten så öppnade de sina ögon och insåg vad dom hade gjort, dom steppade up och valde en väg som skulle leda dom ut ur den mörka världen. Tillslut när dom kom ut så väntade deras familjer å dom, det misstaget dom gjorde finns där inom dom fortfarande i 18/19 års åldern. Det går inte en enda dag utan att dom känner ångesten och smärtan än i dag efter 4 år i en mörk värld så finns sveken kvar i deras hjärtan. Ett enda val som ändrade deras liv totalt. Grabbarna från skogen som krigar än idag med sina demoner.

Grabbar fortsätt kriga, kampen fortsätter

Peace 

Vad är romantik? Är det att man visar sin kärlek för sin partner på ett speciellt sätt eller är romantik nåting annat? Att vara romantisk i dagens samhälle är sällsynt bland många ungdomar och varför har det blivit så sällsynt med romantik genom åren? Är det för att det mesta handlar om sex eller beror det på nåting annat? Många anser att romantik är dyra resturanger, blommor och choklad m.m. Kanske romantik är att man köper dyra saker åt sin partner och visar sina känslor via det matriallistiska sättet? Men ifall det är så, hur kunde det bli det? Från att bara visa sina känslor på något nytt sätt  till att man ska behöva köpa dyra saker för att vara sin partner ska vara romantisk? Vart gick det fel egentligen?

Har romantiken överlevt genom åren eller är den död? Det är otroligt om romantiken har överlevt genom åren med tanke på att allt i dagens samhälle handlar om sex eller har kopplingar till sex. Romantiken kanske har dött genom åren kanske för att allt handlar mer eller mindre om sex eller kärlek? Vart man än kollar så ser man nåting man kan koppla till sex så romantiken kanske har dött? Men om man tänker då på dom som firar förlovning osv dom gör ju det oftast på speciella sätt oftast på dyra och ovanliga sätt så romantiken kanske lever trots allt. Visst det finns vissa personer som är så kallat  "romantiska" men hur många är dom egentligen? Mina polare runt omkring mej är inte så jätte romantiska utan det är mest tjejerna som är det.

Kan romantiken ha dött tack vare att man har haft för höga krav på sin partner eller har romantiken klarat av dom höga kraven som vi har ställt med romantiska middagar med levande ljus osv.? Varför ska man vara romantisk? För att visa en annan sida hos personen eller är det bara för att överraska sin partner? Tänk efter själv vad är romantik för dej? Hur skulle du vilja att din partner skulle fira nåt speciellt med dej?

Äh fan det här var ett svårt ämne att skriva om så fuck it nu har jag gjort det och nu ska jag supa till på cola

Jalla bye