Den Lätta Vägen Ut
Du försöker slagga men mardrömmarna om ditt förflutna håller dej vaken om nätterna, du kliver ur sängen, slänger på dej kläderna och går ut i regnet för att rensa tankarna, dom tankarna som smärtar. Regnet faller ner på den blöta asfalten, gatulykterna lyser upp dina blöta kläder, du fortsätter vandra runt i en mörkt stad, blicken fastnar på ett tänt fönster och du stannar upp. Allt du ser är två personer som har funnit varandra och blivit kära, hatet och svartsjukan kommer fram och smärtar dej ännu en gång. Du drar på dej luvan, vänder bort blicken och fortsätter vandra runt som en zombie i en död stad. Alla lyckliga sover eller festar medans du är ute i regnet och försöker finna styrkan och viljan att fortsätta kämpa mot dina önskningar och drömmar. Dina önskningar som du har haft i flera år ihopp om att dom ska slå in men efter en lång väntan och efter dom händelserna du har fått uppleva så börjar du tvivla på att dom någonsin kommer att slås in. Tålamodet du en gång hade i ditt liv har nu försvunnit bit för bit och du vill som alla andra att saker ska hända direkt.
Du håller allt för dej själv, du vill inte att dina polare ska veta för att du vill inte visa dej svag för dom och muren du en gång har byggt omkring dej hindrar dej från att göra det även ifall du skulle vilja. Konsekvenserna av dina val och handlingar jagar dej, du trodde aldrig att konsekvenserna skulle bli så allvarliga. Regnet faller ner mer och mer mot den blöta asfalten och på dina skor, du ställer dej framför en tom affär och kollar på din spegelbild, tanken "Är det här den personen jag vill vara?" dyker upp i ditt huvud. Ännu en tanke som du måste ta itur med, ännu ett problem som du måste ta itur med innan det är försent. Personen som du är idag var inte den personen du kunde föreställa dej att du skulle vara just nu när du var 10 bast, att få uppleva såna händelser, se smärtor som folk bär på var nåting du aldrig trodde att du skulle få se nångång under din livstid.
Paniken och hatet kommer fram för att du lät ditt liv bli fucked up utan att göra nåting åt det, ett val som du gjorde som skulle få förjävliga konsekvenser. Du sätter dej ner på en kall och blöt parkbänk, du kollar upp mot den mörka natt himlen för att finna svaren på dina frågor men allt du finner är mer mörker och frågor utan svar som sätter dej i plågor. Du tänder en cigg för att försöka tagga ner men allt som händer är att din blick är mot ciggen, glöden som sakta bränner upp ciggen påminer dej om din kämparglöd, livslust och styrkan som du en gång hade i ditt liv men som du lät försvinna bit för bit. Din familj som splittras mer och mer ju mer tiden går, polare som hamnar i missbruken händer allt oftare och ännu en gång så måste du gömma din sorg och få dina polare att tro att allting är bra med dej men innerst inne så blöder din själ. Spärren från din barndom att man alltid måste vara stark håller i sej än idag.
Du tänker tillbaka på ditt liv då alla dina polare fanns där för dej, din familj som alltid var en lycklig familj, den tiden på ditt liv då inge bullshit existerade får tårarna att ännu en gång rinna ner från din kind. Tankarna du en gång övervann kommer igen och kniven mot din handled blir mer och mer frestande, ingeting känns värt att leva för så varför ska du då leva för? Polarna hamnar i missbruk, familjen splittras bara och skolan som bara sätter mer och mer press på dej blir tillslut för mycket, du glider hem till mörkret, lägger dej återigen i sängen ihopp om att allt ska försvinna och bli bra igen. Tårarna rinner ner från din kind som aldrig för och du glider ut i köket greppar kniven och drar det sista strecken på dina handleder. Blodet rinner från din kropp ner på golvet, du har valt att skita i allt och tagit den lätta vägen ut. Du lämnar en stor sorg efter dej, en börda som dina nära och kära måste bära på, allt detta p.g.a ett val som du tidigare gjort, ett misstag, en väg du valde att gå slutade med ditt blod på golvet. Din familj blir aldrig som förr, dina polare dör en efter en tack vare bördan du gav dom genom att inte vara ärlig och öppna dej för dom, du valde den lätta vägen ut ur detta liv istället för att kriga och vinna slaget som du startade med ödet/livet....
Du håller allt för dej själv, du vill inte att dina polare ska veta för att du vill inte visa dej svag för dom och muren du en gång har byggt omkring dej hindrar dej från att göra det även ifall du skulle vilja. Konsekvenserna av dina val och handlingar jagar dej, du trodde aldrig att konsekvenserna skulle bli så allvarliga. Regnet faller ner mer och mer mot den blöta asfalten och på dina skor, du ställer dej framför en tom affär och kollar på din spegelbild, tanken "Är det här den personen jag vill vara?" dyker upp i ditt huvud. Ännu en tanke som du måste ta itur med, ännu ett problem som du måste ta itur med innan det är försent. Personen som du är idag var inte den personen du kunde föreställa dej att du skulle vara just nu när du var 10 bast, att få uppleva såna händelser, se smärtor som folk bär på var nåting du aldrig trodde att du skulle få se nångång under din livstid.
Paniken och hatet kommer fram för att du lät ditt liv bli fucked up utan att göra nåting åt det, ett val som du gjorde som skulle få förjävliga konsekvenser. Du sätter dej ner på en kall och blöt parkbänk, du kollar upp mot den mörka natt himlen för att finna svaren på dina frågor men allt du finner är mer mörker och frågor utan svar som sätter dej i plågor. Du tänder en cigg för att försöka tagga ner men allt som händer är att din blick är mot ciggen, glöden som sakta bränner upp ciggen påminer dej om din kämparglöd, livslust och styrkan som du en gång hade i ditt liv men som du lät försvinna bit för bit. Din familj som splittras mer och mer ju mer tiden går, polare som hamnar i missbruken händer allt oftare och ännu en gång så måste du gömma din sorg och få dina polare att tro att allting är bra med dej men innerst inne så blöder din själ. Spärren från din barndom att man alltid måste vara stark håller i sej än idag.
Du tänker tillbaka på ditt liv då alla dina polare fanns där för dej, din familj som alltid var en lycklig familj, den tiden på ditt liv då inge bullshit existerade får tårarna att ännu en gång rinna ner från din kind. Tankarna du en gång övervann kommer igen och kniven mot din handled blir mer och mer frestande, ingeting känns värt att leva för så varför ska du då leva för? Polarna hamnar i missbruk, familjen splittras bara och skolan som bara sätter mer och mer press på dej blir tillslut för mycket, du glider hem till mörkret, lägger dej återigen i sängen ihopp om att allt ska försvinna och bli bra igen. Tårarna rinner ner från din kind som aldrig för och du glider ut i köket greppar kniven och drar det sista strecken på dina handleder. Blodet rinner från din kropp ner på golvet, du har valt att skita i allt och tagit den lätta vägen ut. Du lämnar en stor sorg efter dej, en börda som dina nära och kära måste bära på, allt detta p.g.a ett val som du tidigare gjort, ett misstag, en väg du valde att gå slutade med ditt blod på golvet. Din familj blir aldrig som förr, dina polare dör en efter en tack vare bördan du gav dom genom att inte vara ärlig och öppna dej för dom, du valde den lätta vägen ut ur detta liv istället för att kriga och vinna slaget som du startade med ödet/livet....
Okay jag vet att mina bloggar är väldigt "mordiska" men såhär är verkligheten för många personer i samhället och jag kommer inte skriva nån jävla blogg där det blir ett lyckligt slut, visst det kan hända i verkligheten men hur ofta inträffar det? Är det nåt ni undrar så skriv
Peace
Peace
Kommentarer
Trackback
