Livets Tempo
Jag sätter mig ensam längst bak i bussen, musiken dunkar i mina öron och min blick riktas ut mot samhället. Tankarna börjar komma när blicken fastnar på en liten flicka som går hand i hand med sin mamma på väg till skolan, flickans ögon lyser av spänning när dom fortsätter att gå och jag inser snabbt att hon har sin framtid i sina ögon. Bussen stannar till för att plocka upp mer folk som ska ner mot stan, några fjortisar sätter sej framför mig och jag höjer volymen på mp3 för att slippa höra dom snacka om sina 22-åriga pojkvänner som är bara ute efter en sak med dom. Bussen har kommit fram till min hållplats och det är dags för mig att gå av bussen, jag går mot skolan tills Carlos ringer mig och ber mig vänta på honom, jag stannar upp och blicken fastnar på en liten pojke som frågar sin pappa vad krig är, pappan blir bara tyst och jag ser att han inte kan förklara vad krig är, Carlos dyker upp och så börjar våra sjuka konversationer som alltid slutar antingen med något perverst heller bara rent sjuka saker. Som han säger ?Vi gör dryga saker till roliga, från roliga saker till sjuka saker och från sjuka saker till psykiskt störda saker?, vi glider in i skolan och går till klassrummet för att träffa resten av grabbarna.
Tiden går och det är dags att sluta, vi glider ner mot busstationen för att röra oss hemåt, jag glider på bussen med musiken dunkandes i mina öron, jag sätter mig längst bak med blicken ut mot alla ungdomar som ska hem. Låten "Despertar Para Novo Dia" med Promoe hörs i mina öron och återigen börjar tankarna komma fram i mitt huvud, tankarna börjar spridas i mitt huvud när bussen stannar och släpper av några gamlingar med rullator. Några ungdomar sitter och skriker lite längre fram och jag märker att visa börjar störa sej på dom men jag kunde inte bry mig mindre om dom. Med blicken utåt på ett höghus där ett ungt par med en barnvagn går in i så börjar jag tänka på hur många unga tjejer det är idag som vill ha barn i redan vid 16 års ålder (kanske inte överallt men här i nyköping finns det ganska många unga tjejer som vill ha det.) Bussen har kommit fram till min hållplats och jag glider av bussen ännu en gång, jag steppar in i lägenheten och sätter på musiken, sätter mig i soffan för att chilla ett tag tills Aida ringer och säger "jag och Victor kommer hem till dig en stund". Dags för mig att kasta mig återigen in i det höga tempot som livet har.
Livet är som ett Formula One race, man springer genom livet lika fort som dom åker och man slappnar aldrig av förutom då man är i "depån" för att ladda upp sej igen i några sekunder för att sedan kasta sig in i racet genom livet igen. Dags att resa sej upp från soffan och gå ut från lägenheten ut till samhället, jag går ut och möter dom vid bilen, vi snackar lite skit sen åker dom iväg. Jag glider tillbaka in till lägenheten, ut till min altan med solen lysandes i mitt ansikte får jag syn den lilla flickan som jag såg imorse, jag ser att spänningen i hennes ögon är kvar och glöden i hennes mammas ögon lyser starkare än någonsin och jag inser att deras framtid ser ljus ut. Med ett leende på mina läppar så går jag in i lägenheten, sätter mig i soffan igen för att chilla lite mer innan jag måste kasta mig in i livets race. Solen börjar gå ner och jag tänder några ljus och tänker på det jag har få se under dagen och inser att det finns fortfarande hopp om ett bättre samhälle. Solen har gått ner och det är dags för mig att slagga och vila inför morgondagen då livets race är igång igen, med ett leende på mina läppar så somnar jag ihopp om en ljus framtid för barnen i vårat samhälle.
Peace
Tiden går och det är dags att sluta, vi glider ner mot busstationen för att röra oss hemåt, jag glider på bussen med musiken dunkandes i mina öron, jag sätter mig längst bak med blicken ut mot alla ungdomar som ska hem. Låten "Despertar Para Novo Dia" med Promoe hörs i mina öron och återigen börjar tankarna komma fram i mitt huvud, tankarna börjar spridas i mitt huvud när bussen stannar och släpper av några gamlingar med rullator. Några ungdomar sitter och skriker lite längre fram och jag märker att visa börjar störa sej på dom men jag kunde inte bry mig mindre om dom. Med blicken utåt på ett höghus där ett ungt par med en barnvagn går in i så börjar jag tänka på hur många unga tjejer det är idag som vill ha barn i redan vid 16 års ålder (kanske inte överallt men här i nyköping finns det ganska många unga tjejer som vill ha det.) Bussen har kommit fram till min hållplats och jag glider av bussen ännu en gång, jag steppar in i lägenheten och sätter på musiken, sätter mig i soffan för att chilla ett tag tills Aida ringer och säger "jag och Victor kommer hem till dig en stund". Dags för mig att kasta mig återigen in i det höga tempot som livet har.
Livet är som ett Formula One race, man springer genom livet lika fort som dom åker och man slappnar aldrig av förutom då man är i "depån" för att ladda upp sej igen i några sekunder för att sedan kasta sig in i racet genom livet igen. Dags att resa sej upp från soffan och gå ut från lägenheten ut till samhället, jag går ut och möter dom vid bilen, vi snackar lite skit sen åker dom iväg. Jag glider tillbaka in till lägenheten, ut till min altan med solen lysandes i mitt ansikte får jag syn den lilla flickan som jag såg imorse, jag ser att spänningen i hennes ögon är kvar och glöden i hennes mammas ögon lyser starkare än någonsin och jag inser att deras framtid ser ljus ut. Med ett leende på mina läppar så går jag in i lägenheten, sätter mig i soffan igen för att chilla lite mer innan jag måste kasta mig in i livets race. Solen börjar gå ner och jag tänder några ljus och tänker på det jag har få se under dagen och inser att det finns fortfarande hopp om ett bättre samhälle. Solen har gått ner och det är dags för mig att slagga och vila inför morgondagen då livets race är igång igen, med ett leende på mina läppar så somnar jag ihopp om en ljus framtid för barnen i vårat samhälle.
Peace
Kommentarer
Trackback
