En Ljusare Framtid
Den ljusare framtiden är på spetsen på min tunga, jag måste bara skriva igenom det vanliga skräpet för att komma närmare den ljusa framtiden som jag kämpar för varje dag som går, den framtiden som jag har hela mitt liv krigat för. Hoppet som har fått tagit några rejäla smällar men som hela tiden har klarat sej igenom dom hinder jag har mött på vägen, kämparglöden som försvinner bit för bit men som fortfarande glöder inom mig, styrkan som kommer från alla människor som har backstabbat mig gör mig motiverad att fortsätta kämpa, hatet jag gör om till kämparglöd får mig att fortsätta spotta ut saker som ploppar upp i mitt huvud. Så här kommer ännu en blogg om det helvetet jag skapade till liv.
Jag vaknar upp på morgonen med doften av nybryggt kaffe, polarna som slaggade hemma hos mig vaknade före mig och satte på kaffet, jag kliver upp ur sängen, tar på mig mina baggy jeans och drar på mig t-shirten som syrran gjorde till mig på julafton och kliver ut och möter två glada personer som står mej nära. Vi tar kaffet, ciggen och snusdosorna för att sedan kliva ut på altanen och röka våran första cigg på morgonen och snacka lite skit. Vi börjar snacka om vår gamla tid då vi va yngre och bara lekte med livet som sedan snabbt ändrades till en kamp för överlevnad, från skratt till gråt så märker jag hur snabbt stämningen ändras på grund av några ord som kom ut våra munnar. Tystnaden kommer och blickarna flyttas mot husen bakom oss som är fyllda med graffiti, en kultur som vi tidigt klev in i som gav oss styrkan och hopp om en bättre framtid, en bättre värld än den vi klev in i, familjerna och våran vänskap som övervann lusten att lägga ner och sjunka närmare botten. När vi väl hamnade på botten var det mot vår vilja, vi steppade aldrig ner och gav upp utan en kamp. Med våra huvuden över ytan fortsatte vi kriga i en kamp där alla odds var emot oss och som 3 levande bevis idag på allt går att klara av så vet ni nog hur det slutade annars får ni läsa om det där
Jag bryter tystnaden med någon helt idiotisk mening och alla börjar garva återigen, solen skiner på oss, fåglarna kvittrar och vi lutar oss tillbaka och njuter av dagen, min mobil ringer och det är en polare till mig som mår dåligt, jag går tillbaka in till lägenheten för att prata med personen. Polarna sitter kvar ute på altanen och tänder en cigg till. Jag hör hur dom skrattar tills jag kommer ut och säger orden som man aldrig vill höra, "Adam har dött" orden som var det sista man ville höra, tystnaden kommer återigen och man börjar tänka "Varför dog han" frågor utan svar som plågar en för resten av livet. Alla tar fram mobilerna och börjar ringa runt i hopp om att få något svar på varför personen dog, jag ringer hem till honom och beklagar sorgen samt frågar ifall jag kan göra nåting för dom. Svaret jag får är "Tack Jonas vi glömmer aldrig vad du har gjort för min familj och för dom runt om dej" dom enda orden jag får ut är "Det är lugnt, jag vet hur det är, ni har mina nummer det är bara att ringa ifall det är nåt vilken tid det än är på dygnet så hör av er, tveka inte en sekund" vilket kanske inte passade just in i situationen men spärren från min barndom sitter än idag kvar, att jag hela tiden måste visa mig stark och inte låta någon komma mej nära som jag hela tiden försöker bryta, muren jag en gång byggde omkring mej står upp än idag.
En enda mur som jag ännu inte har kunnat riva men jag river muren tegelsten efter tegelsten, jag lägger på och går ut för att höra ifall mina polare är okay efter allt och svaret blir "Jorå vill bara veta varför han dog så jag kan gå vidare". Vi sätter oss ner med blickarna mot mattan under oss, vi snackar om våra minnen med Adam och inser snabbt att vi måste byta samtalsämne innan det är försent, vi byter samtalsämne till vad som hände igår och alla verkar lite gladare men Adams död finns kvar inom oss i bakhuvudet. Dagen går och polarna åker hem, jag sätter mig framför datorn för att kolla hur många det är som har läst min senaste blogg sen ringer min polare och gråter, jag muntrar upp min polare och börjar skriva ner mina tankar på ett papper, pennan börjar brännas när jag lägger mig i flow och jag greppar mina sprayburkar, glider ut och sätter skräck i den döda staden. Jag hedrar Adam med en av mina finaste graffiti målningar. Dagarna går och för varje dag som går så hedrar vi Adam genom att tända ett ljus och sätter på hans favorit låt.
Adam blev 16 år vila i frid mannen, hoppas du fann det du sökte och att du fick ut det du ville av livet innan ditt liv släcktes. Vi glömmer dig aldrig, du kom in i våra liv som en tornado och fuckade våra liv totalt men vi är glada över det. Du lämnade en stor sorg efter dig.
Peace
Jag vaknar upp på morgonen med doften av nybryggt kaffe, polarna som slaggade hemma hos mig vaknade före mig och satte på kaffet, jag kliver upp ur sängen, tar på mig mina baggy jeans och drar på mig t-shirten som syrran gjorde till mig på julafton och kliver ut och möter två glada personer som står mej nära. Vi tar kaffet, ciggen och snusdosorna för att sedan kliva ut på altanen och röka våran första cigg på morgonen och snacka lite skit. Vi börjar snacka om vår gamla tid då vi va yngre och bara lekte med livet som sedan snabbt ändrades till en kamp för överlevnad, från skratt till gråt så märker jag hur snabbt stämningen ändras på grund av några ord som kom ut våra munnar. Tystnaden kommer och blickarna flyttas mot husen bakom oss som är fyllda med graffiti, en kultur som vi tidigt klev in i som gav oss styrkan och hopp om en bättre framtid, en bättre värld än den vi klev in i, familjerna och våran vänskap som övervann lusten att lägga ner och sjunka närmare botten. När vi väl hamnade på botten var det mot vår vilja, vi steppade aldrig ner och gav upp utan en kamp. Med våra huvuden över ytan fortsatte vi kriga i en kamp där alla odds var emot oss och som 3 levande bevis idag på allt går att klara av så vet ni nog hur det slutade annars får ni läsa om det där
Jag bryter tystnaden med någon helt idiotisk mening och alla börjar garva återigen, solen skiner på oss, fåglarna kvittrar och vi lutar oss tillbaka och njuter av dagen, min mobil ringer och det är en polare till mig som mår dåligt, jag går tillbaka in till lägenheten för att prata med personen. Polarna sitter kvar ute på altanen och tänder en cigg till. Jag hör hur dom skrattar tills jag kommer ut och säger orden som man aldrig vill höra, "Adam har dött" orden som var det sista man ville höra, tystnaden kommer återigen och man börjar tänka "Varför dog han" frågor utan svar som plågar en för resten av livet. Alla tar fram mobilerna och börjar ringa runt i hopp om att få något svar på varför personen dog, jag ringer hem till honom och beklagar sorgen samt frågar ifall jag kan göra nåting för dom. Svaret jag får är "Tack Jonas vi glömmer aldrig vad du har gjort för min familj och för dom runt om dej" dom enda orden jag får ut är "Det är lugnt, jag vet hur det är, ni har mina nummer det är bara att ringa ifall det är nåt vilken tid det än är på dygnet så hör av er, tveka inte en sekund" vilket kanske inte passade just in i situationen men spärren från min barndom sitter än idag kvar, att jag hela tiden måste visa mig stark och inte låta någon komma mej nära som jag hela tiden försöker bryta, muren jag en gång byggde omkring mej står upp än idag.
En enda mur som jag ännu inte har kunnat riva men jag river muren tegelsten efter tegelsten, jag lägger på och går ut för att höra ifall mina polare är okay efter allt och svaret blir "Jorå vill bara veta varför han dog så jag kan gå vidare". Vi sätter oss ner med blickarna mot mattan under oss, vi snackar om våra minnen med Adam och inser snabbt att vi måste byta samtalsämne innan det är försent, vi byter samtalsämne till vad som hände igår och alla verkar lite gladare men Adams död finns kvar inom oss i bakhuvudet. Dagen går och polarna åker hem, jag sätter mig framför datorn för att kolla hur många det är som har läst min senaste blogg sen ringer min polare och gråter, jag muntrar upp min polare och börjar skriva ner mina tankar på ett papper, pennan börjar brännas när jag lägger mig i flow och jag greppar mina sprayburkar, glider ut och sätter skräck i den döda staden. Jag hedrar Adam med en av mina finaste graffiti målningar. Dagarna går och för varje dag som går så hedrar vi Adam genom att tända ett ljus och sätter på hans favorit låt.
Adam blev 16 år vila i frid mannen, hoppas du fann det du sökte och att du fick ut det du ville av livet innan ditt liv släcktes. Vi glömmer dig aldrig, du kom in i våra liv som en tornado och fuckade våra liv totalt men vi är glada över det. Du lämnade en stor sorg efter dig.
Peace
Kommentarer
Trackback
