TheDude88

Citerar en kommentar jag har fått:

"hahah vilken skit Jenny a.k.a Gullungen spits it out:

Varför är människor så fega? Dom ser en människa bli misshandlad och knivskuren mitt på gatan, men dom ingriper inte förs efteråt när det redan kan vara försent. Varför inte ingripa när de kan gå att stoppa innan något händer. Detta är din plikt..du snackar mycke ja skulle vilja se dig joans gå i mellan 2st biffar som slås så vit ja vet så finns det inte.du skulle aldrig våga göra det? kanske ringa 112 som 9 av 10 svennsons skulle göra eller är du rambo? jons det finns ett ord för sånna som dig EMO fan lovar att du är arbetslös ochså lever på mamma/ A kassan så fyll upp skona nu pojken"

Haha vet inte ens vart jag ska börja här men men, det första felet denna person gjorde är att idioten har missat att det INTE var jag som har skrivit dom meningarna som han/hon har citerat utan det var fortfarande Jenny som skrev dom vilket står där och som fanskapet har tagit med när han/hon har citerat dom meningarna men ändå så riktar han kommentaren till mej, grattis du dumförklarade dej direkt!. Redan där så började jag garva tidigare idag när jag såg kommentaren. Sen så verkar personen ha varit väldigt stressad eftersom personen inte kunde stava vissa ord rätt, tummen upp för dej ;) Sen så kommer vi till delen tar personen tar upp 112 och försöker vara smart här genom att påstå att ringa 112 är ett sätt att ingripa, javisst är det så. Men dumbasset missade att vi aldrig tog upp delen med att ringa 112 vilket gör att just den/dom meningar är ganska meningslösa att skriva. Sen så kommer det otroligt popluära slagordet "EMO" ovanligt eller? Hmm för det första emo är en musik genre/stil ditt dumbass och för det andra undrar jag hur i helvete jag är på något jävla sätt en EMO? Sen så är jag arbetslös och lever på morsan eller så lever jag på A-kassa enligt  personen som idiotförklarar sej själv med denna kommentar.

Hur kan du veta vad jag skulle göra i vissa situationer? Hmm det kan du troligen inte för du känner inte mej och detta vet jag genom att du tror att jag lever på morsan och är arbetslös eller så lever jag på A-Kassan. Alla mina polare och dom som verkligen och då menar jag verkligen försöker säga något som jag ska bry mej om vet att jag går i skolan fortfarande sista året och att jag bor i en lägenhet samt att jag jobbar. Så med andra ord så har du inte ett jävla skvatt att komma med som resten av idioterna som försöker. Jag fattar inte hur idiotisk man får vara, seriöst? Du dumförklarar endast dej själv genom denna kommentar och sen har du inte stake nog att skriva något namn eller något liknande så vad är du då? I mina ögon så är du en patetisk liten jävel som inte har något annat för sej än att hålla på och dryga me folk. Fördomar och förufattade meningar verkar du ha jävligt gott om men snälla gör mej en tjänst, håll käften om du inte har något bättre att säga för ingen bryr sej och visst jag skriver denna blogg endast för att folk ska inse vilka idioter det finns. Om man har något att säga mej så ska man stå för det och inte vara anonym som du har gjort vilket visar att du är en feg person som endast vill ha uppmärksamhet. Nämen se på fan, nu har du fått din uppmärksamhet, då kan du nog chilla ett tag och tänka ut något mer idiotiskt att skriva till folk

Aja ett roligt skratt har man iaf fått idag, det var så kul att läsa kommentaren. Alltid lika roligt att få idiotiska kommentarer från folk som inte vågar stå för det dom säger, herregud det är ju SÅ jävla läskigt att stå för det man säger ;) Ironin är hög här hos mej just nu för det är ganska kul och läsa såna här patetiska idiotiska kommentarer. Så ett råd till alla fucks där ute som vill bara dryga me mej: Antingen kontaktar du mej på något sätt så jag kan få idiotförklara dej mellan oss två  eller så håller man käften. Så enkelt är det!

Personen kallade sej själv för "nyfiken" och kommenterade bloggen "Gatuvåldet" för er som vill kolla upp kommentaren

Peace!

Alla eller snarare dom flesta har någon gång i sitt liv haft ett One-night-stand och några har aldrig haft det och jag undrar vad själva meningen med One-Night-Stand är? Är det för att få sex bara för natten eller är man inte redo för ett förhållande men ändå vill ha sex? För vissa påstår eller tror att vissa är inte menade att ha ett förhållande, alla människor är ju olika men alla borde väl kunna ha ett förhållande. Visst båda könerna har fördomar om det andra könet som tjejer tycker att alla killar är ute efter sex, visst jag håller med många killar är bara ute efter sex men samtidigt så finns det killar som är ute efter något annat. Jag tror att One-Night-Stands passar nog killar som bara är ute efter sex. Sen har ju vi killar några fördomar om det kvinnliga könet som t.ex. golddiggers (nu tog jag bara något av dom fördomarna jag har fått höra) Nu menar jag inte att alla killar och tjejer är ute efter sex eller är golddiggers men många är något av det i dom två olika könen.

Fast det är en sak jag aldrig kommer att förstå när det gäller sex, varför är det så omtalat och populärt? Jag menar det är många som bara är ute efter sex som om det vore guld, allt verkar handla om sex i slutändan. Har aldrig förstått poängen med att hålla på och ragga endast för att få något. Visst det är ett mänskligt behov men ändå? Nu kommer jag till den delen då självförtroende kommer in i One-Night-Stands, varför ställer många tjejer och killar upp på sånt? Nu pratar jag om dom som är med på det och är medvetna om det, beror det på att dom inte är redo för att binda sej till en kille/tjej eller beror det på att de har lågt självförtroende? Många är ju inte redo att binda sej fast man kan tro det själv samtidigt så får man nog ta en riktig funderare på det och verkligen tänka till och gå in på sej själv vilket många är rädda för att se den nakna sanningen om sej själva men då har jag en fråga till er som är det: Hur ska ni kunna utvecklas som människor ifall ni inte kan se den nakna sanningen om er själva?. Självförtroende har en stor del av våran personlighet och har man lågt självförtroende så är man ju inte den gladaste personen som går runt och ler hela tiden och vice versa. Men när det kommer till sex och One- Night-Stands så kan jag inte sluta tänka på ifall det beror på dåligt självförtroende? Då snackar jag om tjejernas del i detta, jag vet hur det är att ha dåligt självförtroende men att ha sex endast för att få upp självförtroendet verkar allt mer vara patetiskt.

Jag har också märkt  att på krogen så letar otroligt många av båda könen efter ett engångsligg, det sägs att krogen är det bästa stället för att finna ett engångsligg och av det jag har sett när man har gått ut med polarna så verkar det stämma. Beror detta på alkoholen som vi får i oss när vi går ut på krogen eller glider på någon fest så vi inte tänker "normalt" och gör idiotiska val? Då kommer jag till nästa fråga, varför ska vi dricka ifall vi inte kan hantera oss själva på fyllan? För alla dricker för att bli fulla vare sej man kommer med ursäkten "det är gott" så är själva poängen med alkoholen att bli full eller hur? Så vad är det som får oss att ställa upp på engångsligg? Fördelarna med engångsligg är att man inte har några förpliktelser och får friheten att ligga med vem man vill men då undrar jag är det verkligen så bra som det verkar? Man har inget stabilt förhållande dvs. ha någon som älskar dej för den personen du är, din personlighet och inte för hur du ser ut. För oftast så handlar väl engångsligg om utseendet på personen? Det är väl därför man ligger med personen medans i ett förhållande så beror väl det mest på insidan (personligheten) Nu säger jag inte att det är så i ett förhållande eller som i ett KK relation utan man kan både ha kärlekskänslor för en person och vänskapskänslor för en person men är inte redo att binda sej i ett förhållande. Då anser jag själv att det är bra med engångsligg eller som "knull kompisar" som det heter för då tillfredsställer man sina mänskliga behov samtidigt som man inte har några förpliktelser

Jag anser själv att sex är en stor sak även om alla ungdomar i dagens samhälle knullar runt som kåta kaniner på våren men jag har aldrig förstått varför är sex så otroligt viktigt? När det gäller One-Night-Stand så undrar jag ifall det inte är bättre för den partnern (om det bara är en av två) som inte kan binda sej att den partner som är redo att binda sej släpper taget om den personen som inte är redo och försöker gå vidare i livet? Visst om man är kär i den personen så blir det otroligt svårt som allt annat i livet men samtidigt så undrar jag hur ska man utvecklas som människa ifall man inte vågar fortsätta gå vidare i livet? Jag har skrivit det förrut att man måste gå vidare i livet hur illa oddsen än ser ut för konsekvenserna av att stå kvar på samma plats är aldrig roliga. Nu kommer jag till dom sista frågorna jag har att ställa angående engångsligg: Är det alkoholen i vår kropp eller beror det på vår rädsla att binda oss som får oss att ha engångsligg? Nu snackar jag om man är på en fest och ställer upp på ett One-Night-Stand. Så vad är det som får oss att ha engångsligg: Rädslan att binda oss (återigen) eller att vi inte är redo för ett förhållande?

Peace

Vårat samhälle är uppdelat i två sidor av en mur som aldrig snackar med varandra för dom fattiga tjänar dom rika, en mur som skiljer båda parterna ifrån varandra. Ena partern värderar pengar som allting medans den andra partern värderar kärlek före allt annat. Ena partern köper allt inklusive kärlek medans andra partern kämpar för allt inklusive kärlek. En mur och olika värderingar som håller båda parterna på vardera sida som aldrig kommer kunna få kontakt med varandra förrens vi har rivit ner denna mur. Ena partern är fångar i materialismens fängelse och dom kan inte ens uttala namnet på det land som den materialistiska saken gjordes i. Den andra partern gör allt för att få cash till mat och tak över huvudet, fan vilken skillnad på meningen med livet, stenrik eller pank.  Vi står på vardera sida av muren och spottar ut slagord och hat mot den andra partern när vi egentligen borde ta det stora klivet och försöka förändra på detta, men som med allting annat så styr våra rädslor och cashen allt.

Så vad är det som håller oss tillbaka från att ta det stora klivet? Rädslan för att någoting ska förändras eller beror det på våra fördomar vi har mot den andra partern? Vad är det vi är rädda för då? För att förändra något som har funnits i flera års tid? Förändringar har alltid funnits och kommer alltid att finnas, det är egentligen bara en tidsfråga innan denna förändring är igång .  Att en dag då rika, fattiga, invandrare, svenskar, vuxna, barn, kriminella, hederliga, alla människor på vår planet är lika mycket värda? Är det för mycket begärt? Vad har vi fördomar mot då? För att vissa tycker att dom är ett "finare" folk än andra? För att vi tror/vet att den andra partern ser ner på oss? Vad vet vi egentligen om den andra partern? Förutom det vi har sett och det vad media printar in i våra skallen? Hur kan vi vara säkra på att våra teorier stämmer? Det kan vi inte eller hur? Men vi litar på oss själva att vi har rätt och det är kanske därför så håller vi kvar dom fördomarna vi har om varandra?

När tänker folket öppna sina ögon och se muren som håller folket isär? När tänker folket riva denna mur? När ska folket samlas och göra någoting åt detta problem som har hållit folket isär i flera år? När ska vi släppa våra fördomar mot varandra och försöka leva tillsammans i samhället? När ska vi bryta oss ifrån våra rädslor? När är tiden inne för denna förändring? Många frågor som ingen verkar kunna svara på, undrar varför? Varför kan inte båda parterna värdera samma saker? Beror det på våra fördomar som vi har mot den andra partern eller beror det på skillnaden mellan parterna eller vad beror det på? Det kommer alltid att finnas två sidor i samhället sålänge vi skiter i det som är så otroligt uppenbart och blundar för det så nu kommer dom två sista frågorna till dej, just dej som läser denna blogg: På vilken sida av muren står du på? Vad värderar du mest i ditt liv?

Peace out

Alla vi har hamnat i en sån situation då man vill stanna upp i livet och bara stå kvar på samma plats utan att röra sej framåt i livet, kanske har man velat göra det för att man har förlorat någon i sitt liv eller av någon anledning. Vad än anledningen till att man har velat ge upp så har alla velat göra det och många anser att man är svag då men är man verkligen det? Alla vi har ju våra gränser om vad vi orkar med och tillslut så kommer den gränsen att bli nåd och är man då svag eller är man bara mänsklig ifall man känner så? Enligt mej så är man bara mänsklig för som jag tidigare skrev så har alla känt så nångång i sitt liv antingen en gång eller flera beroende på vilka anledningar man har haft men varför tycker folk att man är svag ifall man känner att man vill ge upp? Är det för att alla inbillar sej själva att man ska vara stark för det är positivt eller är det för att alla har ett krav på folk omkring sej och sen när dom i sin närhet inte kan uppfylla dom kraven så blir man besviken?

Alla har ju gått vidare med livet i dess fart för annars skulle vi inte vara dom vi är idag eller vara där vi är idag så vad är vi rädda för då? Nu snackar jag om att många känner rädsla för att gå vidare i livet kanske för att man ska ta studenten och komma ut i verkligheten, släppa taget om denna trygghet som skolan ger och komma ut i en annan värld. Många är också rädda för något annat som t.ex. att förlora någon man älskar och vill stå kvar på samma plats resten av sitt liv. Beror det på rädslan eller att man är för lat för att gå vidare? Rädslan som allt mer kontrollerar våra liv och latheten som många känner att den blir bekvämare för varje dag som går. Det kanske är dags för alla att möta sina rädslor och ta det stora klivet i livet så att man hänger med i livets tempo för ifall man stannar upp och väljer att stå kvar på samma plats så kommer man missa både det poisitva och det negativa som livet ger, det kanske är också dags för alla att skita i bekvämligheten och latheten så vi kan gå vidare i livet och uppleva det negativa och positiva som livet ger för de är det som livet bland annat går ut på enligt mej.

Nu kommer jag till denna del i bloggen då jag tar upp mej själv i ett exempel (har då dock inte gjort det på länge men tänkte göra det igen) Jag tar studenten iår till sommaren, ett år senare än vad planerat men så är livet och jag känner att jag är lite rädd för att ta studenten. Jag ska ju trots allt börja söka jobb och lämna denna trygghet som skolan ger som många andra fast dom ska ju också kanske söka efter en lägenhet vilket jag redan har. Men varför känner vi denna rädsla för våran framtid? Jag vet att det är många som känner att dom inte vill ta studenten nu när det börjar närma sej men innan det har börjat närma sej så vill man bara göra det. Kanske det beror på att man inte inser att det är så pass nära eller så vill man bara slippa pressen som skolan ger. Fast att jobba ger väl lika mycket press som skolan ger eller har jag fel? Tyvärr så orkar jag inte förklara det där så nu får ni tänka lite själva fast man tjänar mycket mer att jobba än att gå i skolan men det är kanske jobbigare att jobba än att gå i skolan? I vilket fall som helst så är många blivande studenter rädda för sin framtid p.g.a olika anledningar men sanningen är att vi måste gå igenom detta för att kunna gå vidare i livet och uppleva det positiva och negativa (för tredje gången i denna blogg) som livet ger för annars lever vi väl inte livet ifall vi inte tar det stora klivet och möter våra rädslor? Nu kommer slut poängen i det hela: Vi kan inte ge upp för då missar vi för mycket utan vi måste fortsätta gå framåt i våra liv och inte bakåt samt tänka framåt och inte bakåt

Nu ska jag be om ursäkt till alla mina läsare, jag har inte haft någon inspiration till att skriva nya bloggar på väldigt länge vilket ledde till att jag inte fann något bra ämne att skriva om. Egentligen så har jag ingen inspiration nu heller men försöker komma tillbaka till mitt bloggande plus så har julen och min födelsedag tagit upp mycket av min dyrbara tid hahaha. Men nu iallafall så kommer jag försöka skriva fler bloggar bara jag finner några bra ämnen att skriva om. Så alla mina läsare fortsätt kolla denna blogg för en vacker dag så kommer det finnas många bloggar som ni inte har läst

Peace out!

Alla har olika sidor som vi visar för olika människor, när vi umgås med familjen så visar vi en sida och när vi umgås med våra polare så visar vi en annan sida men vad är då vårat riktiga "jag"? Är det den sidan vi visar för familjen eller för våra polare? Hur kan vi va säkra på att vi visar vårt riktiga "jag"eller är vårt riktiga "jag" en samling av många sidor?  En samling av flera sidor som vi tar fram när vi anser att vi behöver det, men varför har man inte bara en enda sida som man visar för dom människorna i sin närhet? Beror det på situationerna vi kommer in i så vi måste anpassa oss efter den eller är vi osäkra på att bli accepterade för den personen vi är av dom människorna i vår om givning? Situationer kan ändras på ett ögonblick och då kanske vi måste ha fler sidor för att kunna hantera och anpassas efter situationen så bra som möjligt. Men ifall det beror på detta exempel hur kan vi då kunna veta vilka vi är? Hur kan vi veta vilket av alla sidorna som vi har som är vårt riktiga "jag"?,  är det den sidan vi känner oss säkra i? som vi får självförtroende av eller är det den sidan vi känner oss trygga i?

Vad är en sida  hos en person då? Är det hur vi beter oss? Hur vi pratar? Hur vi kommunicerar? En sida hos en person kanske är alla dom 3 exemplen som tillsammans skapar en enda sida hos en person? För som sagt alla har olika sidor som man tar fram när en situation ändras så att man anpassar sej efter situationen och sin omgivning som t.ex. Man är inte glad eller skrattar på en begravning eller hur? Visst det finns säkert några som gör det men nu skiter jag i dom och går vidare här. Hur många sidor har då en människa? 10? 50? Okay 50 st tvivlar jag starkt på att man har men några st har man nog så det blir lättare att anpassa sej efter sin omgivning (jag vet att det blir ett jävla tjat om anpassning till sin omgivning). Nu kommer jag till en grej som jag tror alla kan relatera till både hos sej själva och hos andra personer, vi har alla mött personer som har visat en sida men senare har visat flera andra sidor som både kan va negativa och positiva, man har alltid haft en uppfattning om just den personen och trott att den är på ett visst sätt men sen kommer sanningen. Men varför visar man inte alla sina sidor på en gång? Nu kommer det igen hahaha det kanske beror på anpassning till sin omgivning eller finns det någon annan anledning till detta?

Jag har själv otroligt många sidor som jag inte visar för alla inte ens för mina närmaste polare, en sida är ju mitt bloggande då jag funderar över olika saker som man ser i det vardagliga livet, en annan sida är min mörka sida då jag blir en helt annan person sen har man ju den mest omtalade sidan hos mej vilket är kurator sidan som jag har. Men det som nog chockerar många när dom träffar mej på ett ställe där jag känner mej trygg är när jag senare berättar om min sociala fobi. Då har dom få sett en annan sida då jag är glad, larvlig, har sjuk humor och "charmen" kommer fram men jag har en sida som jag tror dom flesta inte vet om och den sidan kommer jag fan inte skriva här och nej det är ingen pervers sida så det kan ni droppa direkt efter ni har läst klart denna mening. Jag kan säga att jag själv gillar att överraska folk genom att visa en sida först och sen visar jag en annan, okay inte om det är någon mörk sida jag måste visa men någon annan sida jag har gömt inom mej bland allt annat skit. Nu kommer ni att få se en bild som yasmine gjorde åt mej, då dock tror jag inte den passar till denna blogg men jag tar en chans för livet är som poker man måste chansa nångång (block44 - Somliga) 

Peace out! 

Denna bild ska tydligen repsentera mej som person, min livstil, mina kulturer, vilken väg jag ska gå igenom livet och sist men inte minst bloggens budskap, tack yasmine!

Varför är människor så fega? Dom ser en människa bli misshandlad och knivskuren mitt på gatan, men dom ingriper inte förs efteråt när det redan kan vara försent. Varför inte ingripa när de kan gå att stoppa innan något händer. Detta är din plikt som människa "vänd inte bort ansiktet och ignorera inte det onda". För det onda tar över mer och mer i vårat samhälle. Ju mer vi nu ignorerar desto fler människor kommer att falla offer för gatans onödiga våld. Vi ser ungdomar som går ut på en fredag kväll dom är beväpnade med knivar och andra föremål som kan döda. Om du vänder bort ansiktet tycker du att det här är helt okej så accepterar du att folk misshandlar varandra utan något stopp. Men om du ingriper så slipper vi se så många ungdomar mista sitt blod på gatan. Dom ville ju bara ut och ha en trevlig fredag kväll men denna kväll kan vara den sista i dess liv om dom hamnar på fel plats vid fel tillfälle.

Jonas spits it out once again:
Varför fortsätter gatuvåldet att växa? Är det för respekten man inbillar sej själv att man får genom att misshandla någon eller beror det på att folk dämpar sin smärta, hat eller sorg genom alkohol och droger så vi förlorar gränsen mellan rätt och fel?  Vi låter våldet ta över våra gator och sen bitchar vi om att inte vi känner oss trygga om kvällarna? Sålänge vi låter folk misshandla varandra utan att vi agerar så är det väl tamefan klart att våldet kommer fortsätta, jag har frågat det förrut och jag frågar det igen när fan ska folket vakna upp och se det verkliga samhället vi lever i? Efter flera dödsfall relaterade till gatuvåldet så agerar vi genom att debattera om skiten och inbilla oss själva att vi gör nåting åt skiten men gör vi verkligen det? Tror ni verkligen att våra politiker gör nåting åt skiten? Dom gör nåting åt skiten eller snarare låtsas göra nåting åt det folket har klagat över sålänge det är aktivt sen när folket har lugnat ner sej så återgår dom till sitt vanliga "jobb". Ifall vi ska få stopp på gatuvåldet och slippa se våra bröders och systrars blod på våra gator så måste vi agera hårdare och snabbare för att vinna detta krig mot våldet på våra gator.



Written and published by: Jonas and Jenny

Om dessa fucks som måste rätta allas stavning, ärligt har ni inget liv eller? Palla bry sej om folks stavningar, speciellt min, jag skiter totalt i ifall det är grammatiskt rätt eller inte så länge folk fattar vad det är jag skriver och det gör dom så vad fan ville du säga mej med din patetiska dryga kommentar? Den enda anledning till att jag skriver denna blogg är för att jag fattar inte hur patetiskt man får bli och hur lågt får man sjunka egentligen? Vem fan är du å säga att "det blev fel när du skrev vart istället för var"? Ännu en patetisk fuck i mina ögon som inte verkar ha något liv. Sen sitter du och skriver om att du föredrar Peter Jöback? Vad vill du säga med det? Att du diggar honom eller?  Vill du bli idiot stämplad eller? För ifall det är det du vill så har du lyckats jävligt bra i mina ögon, jag fattar inte ens att jag slösar tid på att dissa dej tillbaka men jag är sån, dissar någon mej jag dissar hårdare tillbaka och avslutar tjafset för när folk börjar dryga med mej så blir dom stumma av mina dissar som sårar. Du har gett dej in i en strid som du inte kommer vinna så det är lika bra att du ber om ursäkt och greppar pennan och pappret och försöker lära dej att skriva bra bloggar, whooops glömde bort att i ditt fall så vore det ett mirakel ifall du lyckades med det. Lär dej av snubben som har öppnat fler människors ögon än vad du har gjort i hela ditt liv.

Jag fattar inte ens varför du skrev just den kommentaren men ärligt talat så pallar jag inte bry mej om din anledning till denna dryga kommentar för i mina ögon så var den bara patetisk och värdelös.  Vad vet du om mej egentligen? Tänk om jag har dyslexi då? Hur fan skulle du då känna dej? Dissa en som har dyslexi och inte kan skriva grammatiskt rätt, shiit du sjunker bara lägre och lägre i mina ögon. Men visst du kanske var avis när du läste min blogg för att du inte kan skriva och formulera dej som mej och få dina läsare att tänka till eller så ville du helt enkelt ville ha min uppmärksamhet och det fick du så grattis, är du alltid lika dryg mot människor för att få deras uppmärksamhet eller? Det skulle inte förvåna mej ifall det var så men men alla är vi olika vilket vissa verkar ha jävligt svårt å fatta. Hmm ska du inte rätta alla mina stavfel i alla mina bloggar också? Inte för det behövs för folk fattar ändå vad jag skriver (jag vet att jag nämnde det innan) men du verkar digga att rätta folks felstavningar. Aja nu får vi se vad ditt drag blir då, kan nog stryka att du kommer kommentera för du tror säkert att du är "mogen" och tycker att jag är en liten tönt men men det är din jävla åsikt som jag inte kunde bry mej mindre om så ha det och lycka till med dina bloggar för tro mej du behöver det

Jalla Bye

Cam är en bra uppfinning som vi har missbrukat och använt för fel saker, många patetiska fucks som inte kan kontrollera sina behov vilket leder till att dom som verkligen vill veta vem det är man snackar om via msn så att man inte blir lurad att det är någon helt annan person än den man kan ut sin msn till. Vart gick det fel egentligen? Var det för att visa personer som har svårt att få sina behov tillfredställda sjunker ännu en nivå för att få det dom vill ha eller beror det på den yngre generationen? Varför måste vi missbruka dom uppfinningar som man kan verkligen ha nytta för? Nu när man frågar ifall man får se personen man pratar med i cam så blir man stämplad av personen som en patetisk kåt jävel som inte får något och visst oftast så är det sant men samtidigt så har vi dom som inte vill se nån visa i cam och det är ju dom som får lida mest. Sen skiter väl dom som är kåta och desperata i att det är vi som inte vill se nåt i cam som får lida, jag kan inte fatta hur vi har kunnat missbruka en uppfinning så otroligt mycket som vi har gjort.

Seriöst när ska vi sätta stopp för det här? Jag är så jävla less på att gå in på nån chatt och se massa personer från vilka åldrar som helst fråga om det är nån brud som visar i cam för tro mej det är mest killar som frågar såna frågor, sen har vi ju dom som "spelar"  tjejerför att jävlas med dom som frågar och visst det är väl bra för då kanske dom lär sej en läxa men det gör dom ju inte? Dom fortsätter och fortsätter hela tiden utan något slut, fast visst det kan ses som att det är rätt åt dom som frågar men är det verkligen så? Är det rätt av oss andra som inte gör detta att se ner och dissa dom personerna som gör detta? Kanske kanske inte, enligt mej så är det rätt åt dom på ett sätt men samtidigt så är det fel av oss, tänk dej dom som har nåt hinder från att tillfredställa sina behov dom blir ju också lidandes av detta. Så vad ska vi göra? Fortsätta dryga med dom och se ner på dom som verkligen förtjänar det eller hjälpa dom? Sen har vi ju dom av det andra könet som stället upp på detta, ärligt talat jag måste fråga hur i helvete kan man sjunka så lågt? Visst jag kan förstå till en viss del att man vill visa upp sin "vackra" kropp men ni gör det ju på ett totalt jävla fuckat sätt i mina ögon, det finns andra sätt och göra det det vet jag. Vad får ni egentligen ut på att visa upp sej i cam? Adrenalin kick? Högre självförtroende? Man kanske får bättre självförtroende genom att visa upp sej i cam och se någon komma i cam men är det värt det? Att sjunka så lågt och förnedra samt kränka er själva på det sättet som ni gör?

Jag trodde verkligen inte att det fanns så många tjejer som ställer upp på detta men jag hade fel, det finns tydligen fett många som gör det. Jag fattar inte hur ni kan göra så mot er själva, hur ni kan se er i spegeln efter att ha förnedrat er så otroligt mycket som ni gör? Hur kan ni leva med den sorts skam som ni får? Det måste vara ett helvete att leva med en sån skam, visst ni kan ha en jävligt bra anledning till erat uppförande men ärligt talat, äre verkligen värt det? Jag undrar hur långt det här ska gå, vårat samhälle är redan på väg att gå under som Babylon men istället för att försöka hindra det så fortsätter vi ta flera steg framåt.

Jag vet att jag skrev i min senaste blogg att jag skulle ta en paus från bloggandet men efter ha nått min gräns så kände jag att jag behövde skriva av mej lite hat, då dock så blev denna mer hatisk än vad jag hade tänkt mej men fuck it, jag skriver ut alla mina känslor istället för att ta med dom ut på gatorna. Jag har en känsla av att jag kommer fortsätta skriva bloggar efter att jag har insett att min inspiration och glöd finns runt om mej, i miljön och hos mina polare så fler bloggar kommer fast inte lika ofta som dom har gjort. Ska försöka få tillbaka mina dolda budskap i bloggarna men efter ha skrivit 73 (det här blir min 74 blogg) bloggar så har jag fått ut dom flesta av mina tankar då dock så kommer jag aldrig sluta skriva för det har blivit min terapi, min grej, mitt vapen mot ondskan överallt. Jag tackar yasmine för att ha börjat pimpa min blogg lite, tack till er som läser och dom som kommenterar. Det är ni bland annat som får mej att fortsätta skriva mina bloggar. So keep it up cause the struggle continues!

Peace out!

 

Många är emot rasism/nazism p.g.a olika anledningar som t.ex. man anser att det är fel att vara det eller så har man råkat illa ut i en situation med någon invandrare eller helt enkelt blivit inmatad med hat mot ett viss folk. Många hatar nazister/rasister för deras åsikter men har inte varje människa en rättighet att ha en åsikt? Visst vi kan tycka att den är helt fel men vem är vi att döma? Vi vet inte deras bakgrund och anledning till att va rasist eller nazist eller hur? Så vad ger oss rättigheten att döma och misshandla dom för deras åsikter? Är vi bättre än dom då? Vi sjunker ju ner till samma nivå som dom gör? Visst det kan vara för en god sak som vi anser själva att vi gör men är det verkligen sant? Att gå runt och inbilla sig att man gör en bra sak fast man egentligen stöttar ondskan i världen genom att sjunka till samma nivå som den? Det är ju inte så att vi tar till ord för att vinna kampen utan vi tar till nävar och vapen för att försöka få stopp på skiten, men är det rätt? Att slå sönder en människa för deras åsikter?  Är det verkligen rätt? Ifall du såg en 14-årig rasse bli misshandlad av 5 st andra personer, skulle du då hjälpa honom eller hjälpa till och misshandla honom?

Vi stöttar ju gatuvåldet genom att misshandla folk istället för att få stopp på skiten, istället för att försöka finna en bättre väg för att få stopp på gatuvåldet så stöttar vi den genom att misshandla folk till döds. Allt för mycket blod har spillts i människans väg mot en s.k. bättre värld, vi blundar för den värld vi lever i och inbillar oss att vi kan förändra världen till en bättre plats där det finns rosa moln med kvittrande fåglar och små jävla troll i skogen som lever lyckligt, okay jag kanske överdrev där men det är fan inte långt ifrån sanningen. När ska folket öppna sina ögon och verkligen inse vad det är vi håller på med? Vi kan inte förändra våran värld, vi kan bara förbättra den men tamefan inte genom nån sorts våld. Då är vi ju bara på samma nivå som alla "onda" människor som vi försöker "ta bort".  Men istället för att inse detta så blundar vi och fortsätter vandra vägen som leder oss mot världens undergång med leenden på våra läppar troendes att vi gör dom rätta handlingarna för att få stopp mot ondskan men gör vi det?

Okay nu valde jag att skriva om rasism/nasizm för att det är nog det mest populäraste kampen mot "ondska" som vi ser, sen är jag trött och flippar på vissa saker så därför blev det här en ganska hatisk blogg och nej jag är varken nazist/rasist eller med i någon grupp jag är neutral för jag ser saker från andra perspektiv. Jag är less på att sätta på tv och se nyheter som oftast handlar om gatuvåld av något slag. Det känns som alla lever i en drömvärld där man tror att man gör rätt men sanningen är att man inte gör det, man skyddar sej bara från all fakta man har runt om sig som pekar på sanningen. Är så otroligt less på läsa och höra massa skit om gatuvåldet som är så jävla meningslöst men som många tror är effektivt. Visst det handlar om respekt men vad är respekt ifall man skrämmer en människa? Varför kan inte alla inse att man får mer respekt för sina tankar och ord istället för våldsdåd och hot. Är så jävla less på människor som vägrar fatta....Fan jag som skulle lägga ner blogg skrivandet ett tag för att samla kraft och inspiration igen, jag har haft en känsla, känslan att allt är meningslöst. Speciellt när jag läste mina gamla bloggar som hade ett dold budskap i sig och jämnförde med dom nyaste som inte har nåt jävla budskap i sig. Förrut kände jag passion för att få ut mina åsikter och tankar genom mina bloggar och varje gång jag satte mej ner för att skriva så fanns det bara jag, pennan och pappret, nu finns det varken passion eller glöd för att skriva bloggar, jag sätter mej ner och får inte ut något jävla ord eller ämne att skriva om, pappret är bara blankt och rösterna inom mej blir bara värre, får ta en paus från skrivandet och finna glöden och passionen igen så det här blir den sista bloggen tror jag iaf på ett bra tag ......

Peace out,Jalla bye, Ciao och alla andra språk man kan säga ordet "hej då" på

Snön faller ner från himlen till marken utanför ditt fönster och du vaknar upp i den varma sängen som du har värmt under natten, livet rullar på för dej och allt verkar gå som du har velat. Du har funnit den kärlek som du har letat efter hela ditt liv och dina vänner mår bra samt din familj. Känslan av att inget hinder är omöjligt att komma över får dej att ta dagen som den kommer och njuta av dom stunderna som dyker upp i ditt liv. Din partner har lyft upp ditt självförtroende från botten till toppen och visade en ljus värld. En värld som du aldrig trodde du skulle få se, känslor som du bara kunde drömma om, du har blivit en helt ny människa som det lyser om. Dina vänner märker hur du har förändrats och din familj lika så.

Dagarna rullar förbi med känslan av att tiden står stilla när du är med din partner, du har aldrig i hela ditt liv känt dej så älskad och accepterad som du är nu för den personen du är. Allt känns så perfekt så att du blir beroende av dom känslorna, dom stunderna som du har fått och upplever. Ett beroende som blir mer allvarligare desto längre ni är tillsammans, en dag så ringer din partner upp dej och säger dom orden som du inte vill höra "Asså jag har hittat en ny och det beror inte på dej, jag har känt länge att det inte har funkat så bra mellan oss. Det beror på mej och inte på dej, du är en underbar person och kommer alltid ha en plats i mitt hjärta". Tårarna börjar rinna från din kind och du känner hur hela din värld rasar ihop, du känner hur glädjen och alla dom känslorna som din partner gav dej rinner sakta ner ifrån din kropp. Ditt självförtroende tar ingen smäll för tanken "ifall den personen kunde älska mej och acceptera mej så kan väl någon annan göra det? Jag är ju snygg så varför skulle ingen annan kunna få mej att känna så igen?" håller självförtroendet vid liv.

Sorgen och saknaden försvinner inte utan platsen i ditt hjärta som en gång var fyllt är ännu tomt, du letar efter samma känsla hela tiden hos nya personer av det andra könet men finner inte det du söker. Dagarna går och ditt sökande fortsätter, du inser att kärleken kommer aldrig bli detsamma för dej som den än gång var, samtidigt som sorgen och saknaden finns kvar så inser du att personen som sårade dej som mest har hjälpt dej. Ditt självförtroende har aldrig varit så högt som det är nu, du får mer och mer uppmärksamhet från det andra könet när du vågar släppa in dom i ditt liv. Muren som du har byggde upp efter att ditt ex sårade dej hindrar dej från att släppa in dom i ditt liv för risken att bli sårad igen har blivit allvarligare. Livet går vidare och du fortsätter strida i livets hårda strid för du inser att du kommer alltid ha minnen kvar från den tiden vilket ger dej mer kämparglöd och livslust att fortsätta kämpa för dina drömmar och mål som du har sattit upp i livet....

Peace out

Alla har tagit risker nångång i livet vare sej det var en liten risk till en stor risk, man har vunnit och förlorat på det men ifall man inte tar risker i livet lever man livet fullt ut då? Livet handlar om att ta risker och visst man förlorar ibland men kom ihåg man vinner på det då och då, ifall vi inte tar risker hur ska vi då kunna utvecklas som personer och gå framåt i livet istället för bakåt? Alla kommer ihåg nån gång i sitt liv då man har försummat just den chansen och idag så ångrar man att man inte tog den chansen, så varför tog man då inte den risken när man hade chansen? Alla har ju olika anledningar till varför man sket i att ta just den chansen och så fick man ångest för det men ifall ni hade tagit just den chansen samt tagit den risken så hade man inte varit den personen man är idag. Att ta risker kan handla om att lita på någon, våga testa något nytt m.m. men varför tar man då inte risker? För att man har ett dåligt minne från förra gången man gjorde det eller beror det på att man inte riktigt är säker på sej själv så man inte vågar utsätta sej för en sån situation?

Man har ju tagit risker tidigare i sitt liv för att man har ju personer runt om sej som man kanske inte har känt hela sitt liv och genom att ta den kontakten så har man ju tagit en risk, visserligen att man kanske tycker att den är en liten risk men samtidigt så är det ju en risk så man kanske är på rätt spår? Har man inte tagit t.ex. just den risken så har man säkert tagit någon annan risk i livet eftersom vilka val man än gör i livet innehåller oftast någon risk vare sej den är liten eller stor så äre ju iallafall en risk. Visst att ta stora risker kan vara skrämmande för man tänker oftast att man kommer förlora på det men försök tänk på att man vinner på det, visst om man hoppas för mycket på att man kommer vinna på just den risken så kan det slå tillbaka genom att det skiter sej när man har inbillat sej själv om att man kommer vinna. Tänk alltid att man ska vinna på dom riskerna man ställs inför men ha alltid i bakhuvudet att man kan förlora på det så blir det inte så stor chock för en när man har förlorat på den risken. 
  

Jag har tagit många risker i mitt liv sen har jag förlorat mer än hälften på dom men som sagt tar man inga risker i livet så lever man inte livet fullt ut och utvecklas som person, många risker har kostat mej ett dyrt pris men fuck it jag lever än idag. Jag vet inte riktigt vilken den största risken har varit i mitt liv för jag har tagit ganska många stora risker som jag har förlorat på och visst jag har minnena kvar som blir en påminelse för mej när man ställs inför ungefär samma risk igen men då tänker jag oftast att det kan bli annorlunda denna gång sen kanske det inte blir det men då håller man fortfarande hoppet uppet och har kvar tanken att man kan förlora på det igen i bakhuvudet. Alla lever ju än idag trots dom riskerna man har tagit och har jag överlevt dom riskerna jag har tagit och förlorat på varför skulle ingen annan göra det för? Sålänge man håller hoppet uppe och tanken om att förlora på risken i bakhuvudet så klarar man sej genom livet och utvecklas i sin egna takt.

Tyvärr så tänker jag inte skriva exakt vilka risker jag har tagit i livet det får fortsätta vara classified
 
Peace Out

Mörkret börjar falla ner över staden, gatulykterna tänds och lyser upp asfalten, alla är hemma och tar det lugnt medans jag vandrar runt ensam i hopp om att rensa mitt huvud från alla tankar. Jag tar upp mitt cigg paket och tänder en cigg, jag möter en tonåring som har blodiga nävar, jag börjar undra vad anledning är till varför han har så och vad det är som har hänt. Han vänder sej om med hat i sina ögon och jag får en flashback av mitt förflutna, jag vänder om och fortsätter gå, tanken om varför Gatuvåldet fortsätter än idag. Är det för att vi fortsätter dricka och blir aggressiva eller är det för att alla tror att man får respekt genom att misshandla någon? Är folket så inkopetenta så att vi fortsätter misshandla folk p.g.a. olika patetiska anledningar? okay alla anledningar kanske inte är patetiska men dom flesta är det i mina ögon.

Tanken om gatuvåldet börjar klarna upp och jag fortsätter gå med musiken dunkandes i mina öron, blicken fastnar på ett äldre par som går hand i hand i mörkret, dom ser lite rädda ut men båda har ett leende på sina läppar och jag ler tillbaka, regnet börjar falla ner och blicken fastnar på ett par ungdomar som blir visiterade av polisen, jag börjar fundera på meningen med livet, vissa blir poliser medans andra blir kriminella, vissa blir städare och andra blir politiker, vilken jävla skillnad på meningen med livet. Jag släpper den tanken och vandrar vidare i mörkret, regnet faller mer och mer ner på marken och jag stannar upp i en busskur för att inte bli så blöt, bussen kommer och det jag får se är några ungdomar som inte kan var mer än 13 bast sitter längst bak och dricker, jag går på bussen och jag ser hur busschaffören blir förbannad när ungdomarna "råkar" spilla lite alkohol i bussen, busschaffisen stannar bussen och går bak men trots att han är trevlig mot dom så får han bara spydigheter tillbaka från dom. Mp3 börjar cpa sej och musiken stängs av, jag tar bort hörlurarna och får höra hur ungdomarna skryter om hur dom har misshandlat några och hur stolta dom är över hur polisen tog dom, jag går av bussen och får ungdomarna bakom mej, dom börjar skrika slagord och jag säger bara "Och jag kunde inte bry mej mindre" och vänder  mej om och går.

Tankarna om hur respekten för äldre har ändrats så otroligt mycket ploppar upp i mitt huvud och jag börjar tänka på hur jag var mot äldre personer i den ålder, visst under den tiden las jag in på behandlingshem men innan jag las in så kommer jag ihåg att jag inte hade så mycket respekt för äldre personer okay jag är inge vidare exempel på just den fronten men fuck it. Jag fortsätter gå vidare hemmåt men stannas upp när polisen stannar upp bredvid mej och säger "stanna! händerna på motorhuven" dom visiterar mej och hittar ingeting, det har blivit som en vana för mej att dom visiterar, tanken "är man straffad så får man stå ut med att bli trakasserad av polisen" samtidigt som man borde känna hat för att dom fortsätter visitera mej osv så känner jag inge hat, jag känner bara förståelse för det första dom gör bara sitt jobb och för det andra jag är tidigare straffad och dom som har gjort sin tid i fängelset återgår ju oftast till sina vanor. Jag kommer hem till lägenheten helt dyngsur och byter om, jag lägger mej i sängen och funderar på det jag har fått se under kvällen, tankarna som jag skulle ha rensat blev bara fler och fler och jag får skriva om dom för att kunna sova och drömma om bättre och vackrare morgondag

Peace out

Alla har begått något misstag vare sej det är ett litet oskyldigt misstag till ett stort allvarligt misstag så har man gjort sina misstag i livet, vissa gör samma misstag om och om igen medans andra gör ett misstag och aldrig mer samma misstag. Vissa gör många misstag medans andra gör mindre misstag och vad beror det på? Att dom tänker ett steg före sina handlingar eller beror det på nåting annat? Varför gör vissa flera misstag i sitt liv medans andra kanske gör kanske högst 100 misstag? Okay 100 misstag kanske va att ta i men ni fattar vad jag menar och hur många är det som har fått en andra chans? Alla eller bara några? För ifall man gör om samma misstag så har ju man fått chansen att inte göra det eller hur? Så varför begår vissa samma misstag om och om igen för då? Är det för att dom hoppas på att det ska bli annorlunda den gången än den förra eller beror det på att dom blundar och vägrar inse att dom håller på att göra samma misstag igen?

Vissa personers misstag som var ganska allvarliga får dom en andra chans eller är det försent för dom? Har dom gjort ett misstag som dom ångrar och sen är det kört för dom eller får dom en annan chans att steppa up och visa att dom har ändrat på sej? Har vi dömt dom för evigt eller ger vi dom en andra chans, för tänk efter du som läser denna blogg ifall du inte fick en andra chans av ett misstag du har gjort skulle du tycka att det var rättvist? Vi andra får ju en andra chans i vissa situationer men inte i alla då dock men ibland så måste man acceptera att man hade sin chans och att man lät den slinta ur handen och ibland måste man hålla hoppet levandes för att kunna visa att man har ändrat på sej.

Jag har fått många andra chanser i mitt liv och ibland har jag tabbat mej på dom också men fuck it jag lever än idag, ett misstag som kostade nästan mej mitt liv men som jag fick en andra chans på och den chansen tog jag utan att tveka. Visst man får sina chanser i livet och det gäller ibland att greppa tag om dom och göra det bästa av dom och ibland kan man chilla och låta chansen slinta ur din hand men då gäller det att man är redo för dom konsekvenserna man får av sitt val. Livet/ödet eller va man nu tror på ger dej flera chanser i livet och det är upp till dej vad du vill göra med dom, kom bara ihåg att ibland får man bara en chans och det kanske är bäst att greppa tag om dom få chanserna man får i livet och ge aldrig upp hoppet för det gjorde jag en gång och det blev ganska illa, visst jag lever än idag men jag hade turen på min sida.

Big Up