TheDude88

Jag sätter mig ensam längst bak i bussen, musiken dunkar i mina öron och min blick riktas ut mot samhället. Tankarna börjar komma när blicken fastnar på en liten flicka som går hand i hand med sin mamma på väg till skolan, flickans ögon lyser av spänning när dom fortsätter att gå och jag inser snabbt att hon har sin framtid i sina ögon. Bussen stannar till för att plocka upp mer folk som ska ner mot stan, några fjortisar sätter sej framför mig och jag höjer volymen på mp3 för att slippa höra dom snacka om sina 22-åriga pojkvänner som är bara ute efter en sak med dom. Bussen har kommit fram till min hållplats och det är dags för mig att gå av bussen, jag går mot skolan tills Carlos ringer mig och ber mig vänta på honom, jag stannar upp och blicken fastnar på en liten pojke som frågar sin pappa vad krig är, pappan blir bara tyst och jag ser att han inte kan förklara vad krig är, Carlos dyker upp och så börjar våra sjuka konversationer som alltid slutar antingen med något perverst heller bara rent sjuka saker. Som han säger ?Vi gör dryga saker till roliga, från roliga saker till sjuka saker och från sjuka saker till psykiskt störda saker?, vi glider in i skolan och går till klassrummet för att träffa resten av grabbarna.

Tiden går och det är dags att sluta, vi glider ner mot busstationen för att röra oss hemåt, jag glider på bussen med musiken dunkandes i mina öron, jag sätter mig längst bak med blicken ut mot alla ungdomar som ska hem. Låten "Despertar Para Novo Dia" med Promoe hörs i mina öron och återigen börjar tankarna komma fram i mitt huvud, tankarna börjar spridas i mitt huvud när bussen stannar och släpper av några gamlingar med rullator. Några ungdomar sitter och skriker lite längre fram och jag märker att visa börjar störa sej på dom men jag kunde inte bry mig mindre om dom. Med blicken utåt på ett höghus där ett ungt par med en barnvagn går in i så börjar jag tänka på hur många unga tjejer det är idag som vill ha barn i redan vid 16 års ålder (kanske inte överallt men här i nyköping finns det ganska många unga tjejer som vill ha det.) Bussen har kommit fram till min hållplats och jag glider av bussen ännu en gång, jag steppar in i lägenheten och sätter på musiken, sätter mig i soffan för att chilla ett tag tills Aida ringer och säger  "jag och Victor kommer hem till dig en stund". Dags för mig att kasta mig återigen in i det höga tempot som livet har.

Livet är som ett Formula One race, man springer genom livet lika fort som dom åker och man slappnar aldrig av förutom då man är i "depån" för att ladda upp sej igen i några sekunder för att sedan kasta sig in i racet genom livet igen. Dags att resa sej upp från soffan och gå ut från lägenheten ut till samhället, jag går ut och möter dom vid bilen, vi snackar lite skit sen åker dom iväg. Jag glider tillbaka in till lägenheten, ut till min altan med solen lysandes i mitt ansikte får jag syn den lilla flickan som jag såg imorse, jag ser att spänningen i hennes ögon är kvar och glöden i hennes mammas ögon lyser starkare än någonsin och jag inser att deras framtid ser ljus ut. Med ett leende på mina läppar så går jag in i lägenheten, sätter mig i soffan igen för att chilla lite mer innan jag måste kasta mig in i livets race. Solen börjar gå ner och jag tänder några ljus och tänker på det jag har få se under dagen och inser att det finns fortfarande hopp om ett bättre samhälle. Solen har gått ner och det är dags för mig att slagga och vila inför morgondagen då livets race är igång igen, med ett leende på mina läppar så somnar jag ihopp om en ljus framtid för barnen i vårat samhälle.

Peace

Många i dagens samhälle är homosexuella och det är vanligt i dagens samhälle att vara homosexuell i alla fall vad jag har märkt, allt fler erkänner att dom är homosexuella sen får man ju själv avgöra ifall dom är ironiska och gör narr av dom som verkligen är det eller ifall dom säger sanningen. Varför gör man narr av dom som verkligen är homosexuella? Är det för att man tycker det är äckligt men vågar inte säga det rakt ut eller är det för att det ändå är ganska ovanligt att vara homosexuell bland killar? För jag har märkt att det är oftast killar som skojar om att dom är ?bögar? men ärligt är inte det ganska sjukt och patetiskt att man gör narr om någons sexuella läggning? Alla är fortfarande lika värda som alla andra vare sig man är invandrare, svensk, man, kvinna, homosexuell eller straight så är man lika mycket värd som alla andra och man ska inte göra narr av den personen.

Många killar tycker det är äckligt med killar som är homosexuella och rent sagt hatar dom för deras sexuella läggning men varför gör dom det? Beror det på att man inte får se så många killar gå hand i hand på stan eller beror det på något annat? Många ?bögar? blir också misshandlade för sin sexuella läggning medans tjejer blir fan prisade nästan (vad jag vet) eller kanske inte prisade men dom får mer respekt än vad killar får när det gäller homosexualitet. Vad beror det på? Att killar tycker det är SÅ sexigt när två tjejer håller på? Tacka porrindustrin för det eller beror det på något helt annat? Porrindustrin har förändrat otroligt mycket på när det gäller lesbiska tjejer och hur samhället ska hantera dom, killar diggar lesbiska tjejer och många tjejer tycker det är äckligt med dom ungefär som med killar och bögar.

Sen så har vi bisexuella personer som verkar vara mer accepterade att vara än att va homosexuell i dagens samhälle, beror det på att man är lagd åt båda hållen eller beror det på något helt annat? Många anser att bisexuella personer är mer okay att vara medans dom som är lagda åt andra hållet är helt oacceptabelt, för vad? Vad är skillnaden på dom och oss förutom vilket håll vi är lagda när det gäller homosexualiteten? Enligt mig så finns det ingen skillnad förutom det så varför fortsätter vi spotta ut slagorden som sårar? För att vi är rädda för dom eller för att vi har för mycket hat och för lite kunskap om bisexuella och homosexuella?

Så varför har vi så hatiska fördomar om homosexualitet? Jag har många polare som är det och innan dom sa det till mig så var jag en av dom som inte diggade bögar eller lebbar men efter min polare öppnade sej och visade en helt nu värld för mig så kan jag släppa mina fördomar om homosexuella och acceptera att dom för dom personerna som dom är. Visst dom har en annan sexuell läggning än mig men det ger inte mig rätt att spotta ut slagord mot dom, dom är fortfarande lika mycket värda som alla vi andra och dom är inte onormala eller något sånt utan dom är helt vanliga människor med en annan sexuell läggning. Jag ändrade mina åsikter om homosexuella för länge sen och idag är jag glad över att jag gjorde det delvis för att jag vill se en helt ny värld och för att dom visade att dom litade på mig.

Peace

Min ljusa framtid är på spetsen på min tunga, jag måste greppa tag i pennan och skriva igenom den vanliga skiten, jag går ut i krig med pennan i handen, jag försvarar min dröm om en bättre morgondag med mitt papper och med min penna i handen. Jag försvarar barnen med mitt skrivande, jag fortsätter kriga för att nå mina mål och drömmar i livet, jag fortsätter riva samhällets murar en efter en. Jag greppar mina spraycans och bombar väggar med min kultur, jag springer ifrån snutarna som aldrig kommer att få haffa mig, jag samlar mitt crew och bombar städer med graffiti. Jag skriver bloggar som får folk att öppna ögonen, jag sprider mitt budskap som nutidens Jesus.

Jag har skrivit bloggar i ungefär 8 månader nu och har fått ihop 54 stycken ihopp om att kunna förändra något i vårat samhälle, ett uppdrag som jag tog på mig för 8 månader sen och pennan brinner än idag. Tårarna som blänker på mitt papper gör mig påmind om vem jag är och vart ifrån jag kommer. Från en lycklig pojke som lekte med sina leksaker som inte visste ett skit om krig, droger, alkohol och smärta till den man jag är idag, det helvetet jag fick uppleva flera gånger har gjort mej psykiskt stark, smärtan jag fick se gjorde mej sympatisk och empatisk. Många saker har gjort mig till den personen jag är idag från ljusa stunder till mörka så har jag blivit den personen jag är idag tack vare dom stunderna i mitt liv. Från att vara vilsen i mörkret till att ha funnit ljuset, funnit ljuset i mitt liv som släcks då och då men fuck it, jag lever än idag.

54 bloggar om mig själv, världen och allmänt, vissa har blivit några hits medans andra har blivit floppar i mina ögon men folk läser ju så vad ska man göra förutom att spotta ut lite hat, sorg och smärta på ett papper. Alla bloggar som har dolda budskap som testar läsaren ifall personen har öppnat ögonen eller inte, visst vissa kan tycka att det är lite fjortis aktigt men kom ihåg att det finns dolda budskap i mina bloggar. Visst jag har velat ge upp flera gånger i mitt liv som alla andra men tack vare pennan, pappret, stödet från vännerna så fortsatte jag kämpa för det jag tror på.

Många gånger som pennan har räddat mig från att ge upp gör mej fett glad över att jag inte gjorde det utan fann mina skillz att skriva bra bloggar med dolda budskap som får folket att öppna sina ögon (anser jag och mina polare) annars skulle nog inte folk slösa sin tid på att läsa mina bloggar. Jag undrar än idag hur skiten började men jag minns att jag kom hem från en fest, greppade pennan och pappret och började skriva om mina bloggar, efter feedbacken jag fick från mina vänner så fortsatte jag skriva bloggar och den allra första bloggen jag skrev som var allmän fick heta "The Struggle Continues" som handlar om att inte stå kvar på samma plats och stampa utan röra sej framåt med livet. Jag kommer ihåg känslan av att bara flöd skriva som blev en otroligt bra blogg när jag blev klar med den och idag efter 8 månader så har jag skrivit som sagt 54 bloggar för tredje gången i denna blogg, snacka om hack i skivan ibland. Visst jag känner ibland att jag upprepar samma saker om och om igen men allt har en tråd till en annan sak med andra ord dom hör ihop på något sätt.

Jaha nu fick jag slut på saker att skriva om men jag återkommer snart med bloggar om glassar (tack Lundan för det) och homosexualitet. Så håll koll på denna blogg och om ni tycker dom är bra be fler människor att läsa den, att många läser mina bloggar ger mig lite extra glöd att fortsätta skriva samt lite självförtroende trots att det inte är många som kommenterar mina bloggar. Nu cpar sej min blogg så nu får jag skriva bloggarna på programet Word sen klistra in dom på blogg sidan, ska försöka fixa det där för det är något fel på denna dator som rycker snart genom fönstret men ha tålamod och checka denna sida för fler sidor. Min blogg blir snart pimpad av en polare så alla är förberedda på det.

Lillskiten säger Peace out för 55:e gången, fan det här bloggen blev inte så mordisk, tror jag börjar bli sjuk....

Den 11/9 dagen som har blivit helvetes dag på året enligt många, efter allt som har hänt just denna dag undrar man vad som kommer hända nästa år just denna dag? Visst min polare Carlos blir 20 år då men det är alltid något dåligt/ont som händer just denna dag och varför händer dessa onda handlingar just denna dag på året? Först World Trade Center tornen sen Anna Lind och senaste någon bombnings försök, sorry jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände just denna dag förra året. Denna dag som var en helt annan dag tills denna dag för 6 år sen då första onda handling kom, året därpå kom nästa och så vidare, från en glad dag till den ondas dag. Idag så fick man även reda på att en ung kille som skulle fylla 18 år idag just denna dag men som dog igår, en helt vanlig kille som man såg på bussen och på stan, en kille som har lämnat en sorg efter sej och inte nog med det, min polares farsa kom ut idag från fängelset efter 10 månader, han som använde henne som en slagpåse i många år. Har 11 September blivit helvetes dag?


Många tänker tillbaka till den 11 september 2001 då flera liv släcktes då som alla vet att world Trade Center tornen föll till marken efter att 2 flygplan flög in i dom världskända tornen, men varför hände allt detta just den 11 september? Inte ens jag har något förslag på denna fråga, allt jag vet är att denna dag har varit helvetes dag i flera år nu. Men livet går vidare trots allt som har hänt just denna dag och stannar vi upp och verkligen sörjer allt och alla som har lämnat oss så hinner vi inte med det goda och onda som livet har att erbjuda oss, visst man ska sörja det som har hänt just denna dag men ffs låt inte det ta för lång tid, median tjatar fortfarande om World Trade Center tornen som föll och vissa snackar om konspiration just på denna dag men ffs det hände för 6 år sen, dom som hade nära och kära som omkom just denna dag vill nog gå vidare i livet utan att media och alla andra ska hålla på och tjata om vad som hände då.

Anna Lind dog eller blev stabbad denna dag, jag kommer inte ihåg ifall hon dog eller blev knivhuggen idag men fuck it, hon var en bra politiker som blev ett offer för nåt psykfall som Olof Palme, shit happens fortfarande och vi måste gå vidare trots allt som händer just denna dag, vare sej ifall det blir/blev nån terrorist attack till att nån politiker dog så går livet vidare. Vi kan hedra dom som har omkommit denna dag på flera olika sätt vilket många gör också men våra minnen av dom finns ju fortfarande kvar, dom finns kvar i våra hjärtan i våra tankar och det är nåting INGEN kan ta ifrån oss någonsin. Var glada över dom minnena ni har med dom och glöm aldrig dom för i slutändan så kan vi tänka tillbaka på den tiden och sörja dom på våra sätt samt hedra dom men glöm aldrig The Struggle Continues.

TheDude säger Peace Out

Den ljusare framtiden är på spetsen på min tunga, jag måste bara skriva igenom det vanliga skräpet för att komma närmare den ljusa framtiden som jag kämpar för varje dag som går, den framtiden som jag har hela mitt liv krigat för. Hoppet som har fått tagit några rejäla smällar men som hela tiden har klarat sej igenom dom hinder jag har mött på vägen, kämparglöden som försvinner bit för bit men som fortfarande glöder inom mig, styrkan som kommer från alla människor som har backstabbat mig gör mig motiverad att fortsätta kämpa, hatet jag gör om till kämparglöd får mig att fortsätta spotta ut saker som ploppar upp i mitt huvud. Så här kommer ännu en blogg om det helvetet jag skapade till liv.

Jag vaknar upp på morgonen med doften av nybryggt kaffe, polarna som slaggade hemma hos mig vaknade före mig och satte på kaffet, jag kliver upp ur sängen, tar på mig mina baggy jeans och drar på mig t-shirten som syrran gjorde till mig på julafton och kliver ut och möter två glada personer som står mej nära. Vi tar kaffet, ciggen och snusdosorna för att sedan kliva ut på altanen och röka våran första cigg på morgonen och snacka lite skit. Vi börjar snacka om vår gamla tid då vi va yngre och bara lekte med livet som sedan snabbt ändrades till en kamp för överlevnad, från skratt till gråt så märker jag hur snabbt stämningen ändras på grund av några ord som kom ut våra munnar. Tystnaden kommer och blickarna flyttas mot husen bakom oss som är fyllda med graffiti, en kultur som vi tidigt klev in i som gav oss styrkan och hopp om en bättre framtid, en bättre värld än den vi klev in i, familjerna och våran vänskap som övervann lusten att lägga ner och sjunka närmare botten. När vi väl hamnade på botten var det mot vår vilja, vi steppade aldrig ner och gav upp utan en kamp. Med våra huvuden över ytan fortsatte vi kriga i en kamp där alla odds var emot oss och som 3 levande bevis idag på allt går att klara av så vet ni nog hur det slutade annars får ni läsa om det där

Jag bryter tystnaden med någon helt idiotisk mening och alla börjar garva återigen, solen skiner på oss, fåglarna kvittrar och vi lutar oss tillbaka och njuter av dagen, min mobil ringer och det är en polare till mig som mår dåligt, jag går tillbaka in till lägenheten för att prata med personen. Polarna sitter kvar ute på altanen och tänder en cigg till. Jag hör hur dom skrattar tills jag kommer ut och säger orden som man aldrig vill höra, "Adam har dött" orden som var det sista man ville höra, tystnaden kommer återigen och man börjar tänka "Varför dog han" frågor utan svar som plågar en för resten av livet. Alla tar fram mobilerna och börjar ringa runt i hopp om att få något svar på varför personen dog, jag ringer hem till honom och beklagar sorgen samt frågar ifall jag kan göra nåting för dom. Svaret jag får är "Tack Jonas vi glömmer aldrig vad du har gjort för min familj och för dom runt om dej" dom enda orden jag får ut är "Det är lugnt, jag vet hur det är, ni har mina nummer det är bara att ringa ifall det är nåt vilken tid det än är på dygnet så hör av er, tveka inte en sekund" vilket kanske inte passade just in i situationen men spärren från min barndom sitter än idag kvar, att jag hela tiden måste visa mig stark och inte låta någon komma mej nära som jag hela tiden försöker bryta, muren jag en gång byggde omkring mej står upp än idag.

En enda mur som jag ännu inte har kunnat riva men jag river muren tegelsten efter tegelsten, jag lägger på och går ut för att höra ifall mina polare är okay efter allt och svaret blir "Jorå vill bara veta varför han dog så jag kan gå vidare". Vi sätter oss ner med blickarna mot mattan under oss, vi snackar om våra minnen med Adam och inser snabbt att vi måste byta samtalsämne innan det är försent, vi byter samtalsämne till vad som hände igår och alla verkar lite gladare men Adams död finns kvar inom oss i bakhuvudet. Dagen går och polarna åker hem, jag sätter mig framför datorn för att kolla hur många det är som har läst min senaste blogg sen ringer min polare och gråter, jag muntrar upp min polare och börjar skriva ner mina tankar på ett papper, pennan börjar brännas när jag lägger mig i flow och jag greppar mina sprayburkar, glider ut och sätter skräck i den döda staden. Jag hedrar Adam med en av mina finaste graffiti målningar. Dagarna går och för varje dag som går så hedrar vi Adam genom att tända ett ljus och sätter på hans favorit låt.


Adam blev 16 år vila i frid mannen, hoppas du fann det du sökte och att du fick ut det du ville av livet innan ditt liv släcktes. Vi glömmer dig aldrig, du kom in i våra liv som en tornado och fuckade våra liv totalt men vi är glada över det. Du lämnade en stor sorg efter dig.

Peace

Jag greppar budskapets svärd ännu en gång och steppar in i poesins värld för att finna dom rätta orden som får läsaren att tänka till. Orden som får läsaren att öppna sina ögon, ord som bara består av några enkla bokstäver men som får läsaren att inse vad vårat samhälle och våran värld är på väg. Jag kliver ut i den kalla natten, regnet faller ner på asfalten och jag fortsätter vandra på den mörka vägen. Gatulykterna lyser upp lite av vägen, jag möter några ungdomar 15-åringar som vinglar sej framåt på vägen. Ena stannar upp och öppnar sin käft och ut kommer några patetiska slagord, jag skiter i vad han spottar ut och fortsätter att gå.


Jag börjar tänka efter varför han sa just dom orden, var det för att han ville ha slagsmål eller var det bara nåting han har tänkt på länge att säga till nån och nu när han har fått alkohol i kroppen så vågar han äntligen att säga det? Jag tar upp mitt blöta cigg paket för att tända en cigg, jag fortsätter att gå runt i en livfull stad, vart jag än kollar så ser jag knappt tonåringar dragna som försöker vara vuxna och mogna. Jag börjar tänka på hur fuckat vårat samhälle har blivit, så många ungdomar som knappt blivit tonåringar som dricker, seriöst va fan har hänt? Ju mer åren går desto mer fulla ungar ser man som är knappt 16 som dricker, snart så ser man väl 10-åringar fulla på stan. Jag är så jävla less på att se folk som tror sej något, seriöst ingen är nåting vare sej en jävla PIMP till nån hora, ska det vara så jävla svårt att fatta det?


Man använder slagord men varför? Vad är anledningen till att man använder slagord? För att såra nån? För ifall det där är den anledningen till att man använder slagord så kan jag direkt säga att det är jävligt patetisk ursäkt. Jag fortsätter att gå och jag känner hur less jag blir och hur hatet inom mej bara växer och växer, jag känner lusten att bli den personen jag var för 4 år sen, då skulle jag inte ha fortsätt gå framåt utan då hade han nog legat på marken, jag taggar ner och inser hur glad jag är över att jag har ändrat på mej. Jag stannar upp och tänker efter på hur illa vårat samhälle har blivit, några snutar stannar bredvid mej och hoppar ur bilen, dom lyser på mitt ansikte med sin lampa och korsförhör mej. Jag svarar på deras jävla frågor ihopp om att dom ska låta mej gå, men som vanligt så blir det aldrig det jag har hoppats på. Snutarna tar med mej till polisstationen för förhör, jag förhörs i 2 timmar utan någon riktigt bra anledning.



Jag släpps äntligen och jag tänker att det är lika bra att gå hem igen innan dom gör om samma sak, tanken på hur vårat samhälle har blivit fuck up fortsätter att plåga mej, jag fattar inte hur vårat samhälle kan ha blivit såhär? Ffs det är knappt tonåringar som dricker och knarkar och för vad? För att dom ser upp till oss äldre? För att dom tycker det ger respekt eller är det för att dom har nån smärta dom försöker dämpa med knark och alkohol? Jag skiter i att tänka på det för en gångs skull och viljan att bara komma hem och lägga sej i sängen blir värre och värre. Jag steppar up farten och snart kliver jag in i en tom och mörk lägenhet. Jag kliver in i sovrummet och lägger mej ner för att sedan vakna upp i en ny dag då kanske solen skiner igenom fönstret och man hoppas att denna dag blir inte som gårdagen då alla gamla hatiska och sorgsna känslor kommer fram och man är rädd för att tappa kontrollen över sitt liv och bli ett monster som man en gång redan varit i sitt liv.



Peace