TheDude88

Alla har tagit risker nångång i livet vare sej det var en liten risk till en stor risk, man har vunnit och förlorat på det men ifall man inte tar risker i livet lever man livet fullt ut då? Livet handlar om att ta risker och visst man förlorar ibland men kom ihåg man vinner på det då och då, ifall vi inte tar risker hur ska vi då kunna utvecklas som personer och gå framåt i livet istället för bakåt? Alla kommer ihåg nån gång i sitt liv då man har försummat just den chansen och idag så ångrar man att man inte tog den chansen, så varför tog man då inte den risken när man hade chansen? Alla har ju olika anledningar till varför man sket i att ta just den chansen och så fick man ångest för det men ifall ni hade tagit just den chansen samt tagit den risken så hade man inte varit den personen man är idag. Att ta risker kan handla om att lita på någon, våga testa något nytt m.m. men varför tar man då inte risker? För att man har ett dåligt minne från förra gången man gjorde det eller beror det på att man inte riktigt är säker på sej själv så man inte vågar utsätta sej för en sån situation?

Man har ju tagit risker tidigare i sitt liv för att man har ju personer runt om sej som man kanske inte har känt hela sitt liv och genom att ta den kontakten så har man ju tagit en risk, visserligen att man kanske tycker att den är en liten risk men samtidigt så är det ju en risk så man kanske är på rätt spår? Har man inte tagit t.ex. just den risken så har man säkert tagit någon annan risk i livet eftersom vilka val man än gör i livet innehåller oftast någon risk vare sej den är liten eller stor så äre ju iallafall en risk. Visst att ta stora risker kan vara skrämmande för man tänker oftast att man kommer förlora på det men försök tänk på att man vinner på det, visst om man hoppas för mycket på att man kommer vinna på just den risken så kan det slå tillbaka genom att det skiter sej när man har inbillat sej själv om att man kommer vinna. Tänk alltid att man ska vinna på dom riskerna man ställs inför men ha alltid i bakhuvudet att man kan förlora på det så blir det inte så stor chock för en när man har förlorat på den risken. 
  

Jag har tagit många risker i mitt liv sen har jag förlorat mer än hälften på dom men som sagt tar man inga risker i livet så lever man inte livet fullt ut och utvecklas som person, många risker har kostat mej ett dyrt pris men fuck it jag lever än idag. Jag vet inte riktigt vilken den största risken har varit i mitt liv för jag har tagit ganska många stora risker som jag har förlorat på och visst jag har minnena kvar som blir en påminelse för mej när man ställs inför ungefär samma risk igen men då tänker jag oftast att det kan bli annorlunda denna gång sen kanske det inte blir det men då håller man fortfarande hoppet uppet och har kvar tanken att man kan förlora på det igen i bakhuvudet. Alla lever ju än idag trots dom riskerna man har tagit och har jag överlevt dom riskerna jag har tagit och förlorat på varför skulle ingen annan göra det för? Sålänge man håller hoppet uppe och tanken om att förlora på risken i bakhuvudet så klarar man sej genom livet och utvecklas i sin egna takt.

Tyvärr så tänker jag inte skriva exakt vilka risker jag har tagit i livet det får fortsätta vara classified
 
Peace Out

Mörkret börjar falla ner över staden, gatulykterna tänds och lyser upp asfalten, alla är hemma och tar det lugnt medans jag vandrar runt ensam i hopp om att rensa mitt huvud från alla tankar. Jag tar upp mitt cigg paket och tänder en cigg, jag möter en tonåring som har blodiga nävar, jag börjar undra vad anledning är till varför han har så och vad det är som har hänt. Han vänder sej om med hat i sina ögon och jag får en flashback av mitt förflutna, jag vänder om och fortsätter gå, tanken om varför Gatuvåldet fortsätter än idag. Är det för att vi fortsätter dricka och blir aggressiva eller är det för att alla tror att man får respekt genom att misshandla någon? Är folket så inkopetenta så att vi fortsätter misshandla folk p.g.a. olika patetiska anledningar? okay alla anledningar kanske inte är patetiska men dom flesta är det i mina ögon.

Tanken om gatuvåldet börjar klarna upp och jag fortsätter gå med musiken dunkandes i mina öron, blicken fastnar på ett äldre par som går hand i hand i mörkret, dom ser lite rädda ut men båda har ett leende på sina läppar och jag ler tillbaka, regnet börjar falla ner och blicken fastnar på ett par ungdomar som blir visiterade av polisen, jag börjar fundera på meningen med livet, vissa blir poliser medans andra blir kriminella, vissa blir städare och andra blir politiker, vilken jävla skillnad på meningen med livet. Jag släpper den tanken och vandrar vidare i mörkret, regnet faller mer och mer ner på marken och jag stannar upp i en busskur för att inte bli så blöt, bussen kommer och det jag får se är några ungdomar som inte kan var mer än 13 bast sitter längst bak och dricker, jag går på bussen och jag ser hur busschaffören blir förbannad när ungdomarna "råkar" spilla lite alkohol i bussen, busschaffisen stannar bussen och går bak men trots att han är trevlig mot dom så får han bara spydigheter tillbaka från dom. Mp3 börjar cpa sej och musiken stängs av, jag tar bort hörlurarna och får höra hur ungdomarna skryter om hur dom har misshandlat några och hur stolta dom är över hur polisen tog dom, jag går av bussen och får ungdomarna bakom mej, dom börjar skrika slagord och jag säger bara "Och jag kunde inte bry mej mindre" och vänder  mej om och går.

Tankarna om hur respekten för äldre har ändrats så otroligt mycket ploppar upp i mitt huvud och jag börjar tänka på hur jag var mot äldre personer i den ålder, visst under den tiden las jag in på behandlingshem men innan jag las in så kommer jag ihåg att jag inte hade så mycket respekt för äldre personer okay jag är inge vidare exempel på just den fronten men fuck it. Jag fortsätter gå vidare hemmåt men stannas upp när polisen stannar upp bredvid mej och säger "stanna! händerna på motorhuven" dom visiterar mej och hittar ingeting, det har blivit som en vana för mej att dom visiterar, tanken "är man straffad så får man stå ut med att bli trakasserad av polisen" samtidigt som man borde känna hat för att dom fortsätter visitera mej osv så känner jag inge hat, jag känner bara förståelse för det första dom gör bara sitt jobb och för det andra jag är tidigare straffad och dom som har gjort sin tid i fängelset återgår ju oftast till sina vanor. Jag kommer hem till lägenheten helt dyngsur och byter om, jag lägger mej i sängen och funderar på det jag har fått se under kvällen, tankarna som jag skulle ha rensat blev bara fler och fler och jag får skriva om dom för att kunna sova och drömma om bättre och vackrare morgondag

Peace out

Alla har begått något misstag vare sej det är ett litet oskyldigt misstag till ett stort allvarligt misstag så har man gjort sina misstag i livet, vissa gör samma misstag om och om igen medans andra gör ett misstag och aldrig mer samma misstag. Vissa gör många misstag medans andra gör mindre misstag och vad beror det på? Att dom tänker ett steg före sina handlingar eller beror det på nåting annat? Varför gör vissa flera misstag i sitt liv medans andra kanske gör kanske högst 100 misstag? Okay 100 misstag kanske va att ta i men ni fattar vad jag menar och hur många är det som har fått en andra chans? Alla eller bara några? För ifall man gör om samma misstag så har ju man fått chansen att inte göra det eller hur? Så varför begår vissa samma misstag om och om igen för då? Är det för att dom hoppas på att det ska bli annorlunda den gången än den förra eller beror det på att dom blundar och vägrar inse att dom håller på att göra samma misstag igen?

Vissa personers misstag som var ganska allvarliga får dom en andra chans eller är det försent för dom? Har dom gjort ett misstag som dom ångrar och sen är det kört för dom eller får dom en annan chans att steppa up och visa att dom har ändrat på sej? Har vi dömt dom för evigt eller ger vi dom en andra chans, för tänk efter du som läser denna blogg ifall du inte fick en andra chans av ett misstag du har gjort skulle du tycka att det var rättvist? Vi andra får ju en andra chans i vissa situationer men inte i alla då dock men ibland så måste man acceptera att man hade sin chans och att man lät den slinta ur handen och ibland måste man hålla hoppet levandes för att kunna visa att man har ändrat på sej.

Jag har fått många andra chanser i mitt liv och ibland har jag tabbat mej på dom också men fuck it jag lever än idag, ett misstag som kostade nästan mej mitt liv men som jag fick en andra chans på och den chansen tog jag utan att tveka. Visst man får sina chanser i livet och det gäller ibland att greppa tag om dom och göra det bästa av dom och ibland kan man chilla och låta chansen slinta ur din hand men då gäller det att man är redo för dom konsekvenserna man får av sitt val. Livet/ödet eller va man nu tror på ger dej flera chanser i livet och det är upp till dej vad du vill göra med dom, kom bara ihåg att ibland får man bara en chans och det kanske är bäst att greppa tag om dom få chanserna man får i livet och ge aldrig upp hoppet för det gjorde jag en gång och det blev ganska illa, visst jag lever än idag men jag hade turen på min sida.

Big Up

Solen skinner och fåglarna kvittar, du känner hur glädjen över att allt flyter på växer inom dej mer och mer för varje dag som går, allt känns perfekt och du lever livet fullt ut för varje dag som går. Känsla av att inget kan stoppa dej blir ditt adrenalin i livet, bränsle för att fortsätta kämpa i livets tuffa strid. Knivarna i din rygg som dina polare har sattit där känns inte längre lika mycket som förrut, din familj och dina vänner mår bra, du har funnit kärleken som du har letat efter. Dagarna rullar på och känslan att vara oslagbar sitter än kvar inom dej, du kämpar vidare och klarar av alla hinder som dyker upp i ditt liv. Minnena från ditt förflutna tänker du inte på så mycket längre, livet rullar ju på så varför skulle du då tänka på saker som gör dej att må dåligt? Då försvinner ju all glädje och lycka i livet som du har byggt upp och all svett, blod och tårar som du har offrat för att nå dit du är idag, den lyckan som du har sökt hela livet efter skulle försvinna snabbt ifall du tänkte tillbaka på dina rötter och på vad som gjorde dej till den personen du är idag.

Allas fördomar och snack bakom din rygg skiter du totalt i nu när du mår bra, du fokuserar mer på det viktiga i ditt liv, bränslet för att fortsätta kämpa vidare i livet fylls bara på mer och mer och du tänker inte på konsekvenserna längre av dina handlingar för du tror att du kommer övervinna konsekvenserna som du kommer få. Dagarna fortsätter och rulla på så kommer den dagen då din partner gör slut och allt som du har byggt upp börjar försvinna bit för bit för varje dag som går, din familj börjar tjafsa mer och mer med dej och försöker kontrollera ditt liv till max. Dina polare börjar dricka mer och mer utan att stanna upp och tänka på varför dom dricker, dricker dom för att må bra? Dricker dom för att det är gott eller är det bara ett plus i kanten? dricker dom för att glömma? Eller dricker dom helt enkelt för att bli fulla och göra saker som dom inte skulle våga göra när dom är nyktra, ditt gamla liv börjar komma tillbaka och du vägrar inse det utan du fortsätter att hoppas om att lyckan och styrkan ska komma tillbaka tills allt har verkligen skitit sej och du inser att det är sant.

Dagarna  går saktare och saktare, dina polare dricker mer och mer, din familj har tagit kontrollen över ditt liv och du har blivit som en robot, ingen egen vilja, inga känslor utan du gör bara det dom säger och varför? För att du tror att allt är meningslöst i slutändan? För att ditt hopp har försvunnit? För att kämparglöden och bränslet för att fortsätta kämpa i livets tempo har försvunnit? Känslan av att vara oslagbar har slagit tillbaka på dej och du inser att ingen är oslagbar, du har aldrig gett upp tidigare i ditt liv utan du har kämpat vidare trots alla odds du har haft emot dej så varför ge upp nu? För hoppet om att få tillbaka allt det där har försvunnit totalt nu? Ännu en patetisk ursäkt som du kommer på för att du vägrar inse fakta så du skyller på allt och alla förutom dej själv. Du ställer dej framför spegeln och börjar fråga dej själv "Har jag nåting kvar att kämpa för?" Frågan utan svar som sätter dej själv i plågar gör dej förbannad och ledsen så du skjuter ifrån dej alla människor som vill hjälpa dej och börjar bygga upp en mur omkring dej för att inte bli sårad igen. Du börjar isolera dej från allt och alla, flaskan är din enda vän med jointen i din hand, då försvinner alla problemen som du har skapat och du flyr ifrån kampen för överlevnad till en annan värld som kommer att förändra dej för resten av ditt liv och du vet inte om det, frågan är "Är det här ett val som man ska göra?".



Peace Out