Du Möter Du?
Hon ställer sig framför spegeln och tittar på sig själv ihopp om att hitta styrkan och ljuset i mörkret men allt hon ser är djävulen flinades mot henne, hon tvättar ansiktet och kollar återigen in i spegeln och allt hon ser nu är en vilsen själ som väntar på sin död. Tårarna kommer ännu en gång, rinnandes ner från hennes kind. Smärtan som aldrig ha fått kommit ut bankar nu i hennes bröst, sorgen och hatet för hennes vänner vände ryggen till henne blir allt starkare och kommer allt oftare. Hon har ingen kvar som kan ta emot henne när hon väl faller, ingen som bryr sig om henne. Alla lever sina egna liv, ingen som kommer ihåg vem det var som tog dom upp till ytan när dom väl hade sjunkit. Ingen som visar uppskattning eller respekt längre. Nu står hon ensam kvar i mörkret med sina egna demoner, ljuset som en gång lyste upp hennes liv har slocknat, livslågan inom henne som var en gång tänt har slocknat o allt som återstår nu av en låga som lyste så starkt är askan som kommer o blåsa bort med den kalla vinden som sveper förbi.
Hon går ut och tittar upp mot himmelen letandes efter svar men hon finner inga svar, allt hon finner är mer mörker. Hon kollar bakåt och allt hon ser är skuggor, skuggor som förföljer henne. Hon börjar springa ihopp om att kunna springa ifrån sina demoner, sitt förlutna, hat och sorg men hon inser snart att hon aldrig kommer o kunna fly från allt. Hon stannar upp och tittar ner i vattnet och ser sin egna spegel bild, hon känner hur regnet som faller ner från den mörka himmelen på hennes blöta kläder som sköljer bort allt positiva som hon en gång hade inom sig och det ser hon i sin spegelbild. Hon håller upp sin hand och ser hur regnet faller mellan hennes fingrar som kontrollen hon en gång hade om sitt liv, hon ser ingen annan utväg än döden. Hon fortsätter att vandra runt i den döda staden då hon har börjat tvivla på sitt val, hon ger ödet en sista chans o visa ljuset i denna mörka situation innan hon gör sitt val. Hon ställer sig vid tågstationen och väntar på tecknet från ovan, hon väntar i några timmar tills hon ser tåget komma. Hon ställer sig på tågrälsen och känner hur tvivlan börjar krypa upp längst hennes ryggrad, hon börjar undra ifall hon gör det rätta valet men hon rör sig inte. Kroppen är förlamad av smärtan, ångesten och sorgen som aldrig fått komma ut. Hon höll allting inom sig och nu är det försent, tåget har redan kört över henne, några minuter efter så kom solen fram och det var tecknet hon väntade på men hon hade inte tålamodet eller styrkan kvar o vänta och nu är hennes livslåga släckt för alltid.
Slutet blev inte så bra som jag ville men jag ville bara få klart denna blogg som jag har hållit på o skriva nu i några dagar. Men den blev ändå ganska bra, kanske lite väl poetisk/pedagogisk men jag har känt mig lite smått poetisk dom senaste dagarna :)
Peace!
väldigt bra skrivet
" Efter att ha varit med om en bilolycka vaknade jag några veckor senare upp på sjukhus. Bredvid sängen jag låg i stod en man i vit rock och förklarade för mig att jag skadat ryggmärgen. Förlamningen i kroppen nedanför bröstet var ett faktum, och skulle så vara för resten av mitt liv.
Snart fyra år har gått sedan jag fick den livstidsdomen, och inte en enda gång under den tiden har jag kunnat använda mina muskler nedanför bröstet, inte kunnat känna magen, benen och det som finns däremellan. Svunnen är den kropp jag hade byggt upp, både längd- och formmässigt.
Aldrig mer kommer jag att kunna göra det som var något av det bästa jag visste: gå bredvid en tjej, hållande henne i handen. Min rullstol kräver nämligen för mycket uppmärksamhet för att jag ska kunna det. För alltid kommer jag - ytligt sett - att befinna mig i skuggan av idealet av inte bara den perfekta mannen, utan även människan i allmänhet.
Det gör ont att bevittna en kille i min egen ålder, med de fysiska förutsättningar jag en gång hade. Än mer ont gör det när han är i sällskap med någon av det motsatta könet. Medan han blickar ner på henne, tittar jag upp från en höjd jag inte befunnit mig på sedan jag började skolan vid sju års ålder.
Men det finns anledning att känna hopp inför framtiden. För en viss bok blev min ledstjärna under halvåret jag låg på sjukhus efter olyckan. En bok, skriven av Christopher Reeve, Stålmannen, med titeln "Still me". Även han skadade ryggmärgen i en olycka och blev förlamad. Med sin bok vill han visa att han fortfarande är sig själv, förmögen att leva upp till ideal som bottnar i mer mänsklighet än den ytlighet medierna tvingar på oss varje dag. Att känna sig otillräcklig är inte svårt, men det gäller att ställa sig frågor som sätter enfaldiga värderingar på prov.
När min känsla av underlägsenhet i förhållande till andra killar gör sig påmind, frågar jag mig:
Vem tvingas uppvisa mest styrka? Han som kan stoltsera med en frisk, snygg kropp som säkert attraherar många tjejer? Eller är det han som orkar leva med smärtan av att inte ha det?
Svaret är givet, men även om så inte vore fallet är jag fortfarande, innerst inne, mig själv - "Still me". "
Det var detta jag menade.
Inte jag som skrivet det.
längesen du bloggade ... jag väntar ;)
sv: hehe, okej. men jag längtar tills du kan blogga igen!
